Om man ställde polisfilmmanusförfattarna Rolf och Cilla Börjlind mot en vägg och bad dem att i tur och ordning redogöra för handlingen i Beckfilmerna Lockpojken, Spår i mörker, Mannen med ikonerna, Vita nätter, Öga för öga, Pensionat Pärlan, Monstret, Moneyman, Hämndens pris, Mannen utan ansikte, Kartellen, Sista vittnet, Enslingen, Okänd avsändare, Annonsmannen, Pojken i glaskulan, Skarpt läge, Flickan i jordkällaren, Gamen, Advokaten, Den svaga länken, Den japanska shungamålningen, Det tysta skriket, I Guds namn och I stormens öga tror jag Börjlinds skulle få problem med att hålla isär filmerna (ingen i hela världen minns vad Beck – okänd avsändare handlar om).

Det har att göra med att Beckfilmerna, och svenska polisfilmer generellt, är så extremt hårt mallade för ett 90-minutersformat, vilket i sin tur har att göra med att filmerna är anpassade för att visas i kommersiella tv-kanaler. Rolf och Cilla Börjlind är betydligt mer inspirerade när de inte är låsta av en mall, som i de utmärkta tv-serierna Graven och Morden, men de är också hyfsat inspirerade i Beckfilm nummer 26 Levande begravd nu när det handlar om att sy ihop hela serien.

Harald Hamrell, som regisserat, höjer spänningsnivån och satsar i stor utsträckning på suggestion när Martin Beck (Peter Haber) och Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) jagar en seriemördare som begraver sina offer levande.

Hamrell och Börjlinds lyckas bryta sig loss från den trygga vardagslunken, det är inte så man hoppar ur stolen när mördaren slår till, första gången i en biltvätt, men som spänningsfilm betraktad ger Levande begravd ett proffsigt intryck.

Däremot är det, som alltid i Beckfilmsammanhang, lite si och så med den psykologiska trovärdigheten. Motorcykelbusarna är karikerade (Börjlinds lämnar dock snabbt mc-spåret) och man kan invända att poliserna är sällsynt trögtänkta när det gäller att tyda ledtrådar av Grand Canyon-storlek, men filmen som sådan fungerar.

Och nu är det alltså slut, vilket snart är fallet även för Wallanderfilmerna med Krister Henriksson (Johan Falk och Irene Huss fortsätter som om ingenting hänt). Men kan man verkligen lita på att Gunvald hängt av sig rocken för gott och att Beck snackat med sin excentriske granne (Ingvar Hirdwall) för sista gången?

Jag tror faktiskt det, även om Levande begravd inte har ett Shakespeareslut i betydelsen alla dör, och det var tystnad.

I filmen får Martin Beck stå i centrum medan Gunvald håller sig i bakgrunden. Haber höjer sig ett par snäpp när han fått fler scener att arbeta med och lite vettigt att göra ute på fältet.

Flera lösa trådar nystas samman, till exempel dyker Becks dotter Inger (Rebecca Hemse), som jag trodde var utskriven ur Beck, upp för att gå på restaurang med farsan. Samtidigt drar Peter Haber en lättnadens suck nu när serien äntligen gått i mål.