Problemet med att göra ingenting är att man inte vet när man är klar, sa Affe & Egon i en seriestripp häromdagen. Robert Greenberg går ”hårt in för att göra ingenting just nu” i filmen som bär hans namn. Han upprepar gärna frasen, men känner nog någonstans att han ändå börjar bli klar. Trots allt.

Robert har återvänt till LA efter 15 år i New York-exil för att ta hand om välbärgade brorsans hus, när denne tagit med familjen på en längre Asiensemester. Men åren har inte satt så stora spår. Eller som hans terapeut beskriver honom: svårt att leva i nuet och klänger fast vid det förflutna, eftersom han inte riktigt upplevde det då.

Noah Baumbach fortsätter att utforska människor som står lite handfallna inför livet. Precis som i genombrottsfilmen, den lätt självbiografiska The squid and the whale (2005), gör han det nedtonat och med en humor så lågmäld och svart att den knappast märks. Inte väsenskilt från hans manussamarbeten med Wes Anderson (The life aquatic with Steve Zissou och Den fantastiska räven) men inte lika skruvat.

Den här gången har han hittat på berättelsen ihop med äkta makan Jennifer Jason Leigh och placerat en lätt dysfunktionell 40-åring i centrum. Med rockstjärnedrömmarna sedan länge övergivna och en vistelse på mentalsjukhus bakom sig har han inga egentliga ambitioner mer än de där att göra ingenting.

Ben Stiller tecknar honom och hans nollställdhet och brist på självdistans väl, men efter hans medverkan i så många dumkomedier vill känslan att han när som helst kan undslippa sig ett tarvligt under bältet-skämt inte riktigt släppa taget.

Greenberg skriver klagobrev till de affärsinrättningar, företag och myndigheter han kommer i kontakt med eller bara tycker missköter sig i största allmänhet. Han smetar ständigt cerat på allt torrare läppar, drar ned tröjärmen för att trycka på knappen vid övergångsstället och får återkommande raseriutbrott utan egentlig orsak. Det vore lätt att förvandla honom till en kuf, men som alltid porträtterar Baumbach både honom och de andra i persongalleriet ömsint och gör dem lätta att tycka om. Trots att de inte alltid beter sig vare sig rätt eller sympatiskt. Eller kanske just därför.

Berättartempot är behagligt lågt och den yttre dramatiken minimal.

Det händer kort sagt inte så förgjordat mycket, tillvaron är snudd på lika tom och innehållslös som den i valfri Brett Easton Ellis-roman, om än inte lika kall och hård. Tyvärr blir ambitionen att skildra den ibland väl tydlig och själva gestaltningen ställer sig i vägen.

I slutändan handlar filmen om att det är svårt att växa upp, om rädslan att ens försöka hos de generationer som krampaktigt håller fast vid flydda tonårsideal och aldrig riktigt tar sig tid att prata om saker som verkligen betyder något.

Inte konstigt då att Greenberg drar det gamla talesättet om att ungdomen är bortkastad på de unga ett steg längre: livet är bortkastat på människorna

TITTA OCKSÅ PÅ:

The anniversary party (Alan Cumming/Jennifer Jason Leigh, 2001)

Se mig (Comme une image, Agnès Jaoui, 2004)

The informers (Gregor Jordan, 2008)