En 11-årig flicka på en sjukbädd, utan hår och med färska operationsärr på halsen. Runt henne en gråtande mor, läkare och en präst som ger sista smörjelsen.

Fem månader tidigare tog hon sig sprudlande glad an livet, skolan, vännerna och hade just förälskat sig i en pojke på distans.

Det spanska ordet camino, som är både flickans och filmens namn, betyder sätt. Eller väg, riktning.

I den djupt religiösa familjen finns bara en väg, den smala. Ingen önskan eller längtan, inget glädjeämne är för obetydligt för att överges, försakas eller offras för Jesus. Men Camino gör det med glädje.

Debutanten Nerea Camacho, 12 år när filmen hade premiär i Spanien, är makalös i titelrollen, men det är tufft att så ung bära en film nästan helt själv (även om skådespeleriet överlag är utmärkt). Storögt låter hon Camino möta allt livet har att erbjuda och gör hennes kamp värd att tro på och hjärteknipande att följa. Kampen förs mot den aggressiva cancern, de omfattande operationerna och de tunga medicinerna. Men också mot tron och de som anser sig ha tolkningsföreträde i den saken. Mitt i detta lyckas hon sprida kärlek och glädje runt sig.

Camino väcker frågor om religiöst skuldbeläggande och krav på ständig tacksamhet, om att aldrig någonsin begära något för egen skull.

Javier Fesser skildrar allt med säker hand och låter i flödande färger fantasi, drömmar, minnen och sagor blandas i den verklighetsbaserade berättelsen. Någonstans i all hopplöshet och religiös fundamentalism lyckas han också göra den livsbejakande.

Vid något tillfälle under nära två och en halv timmar, framförallt inledningsvis, halkar han över i det sentimentala. Men tårarna faller och Caminos sätt överraskar.

TITTA OCKSÅ PÅ:

Förtrollad (Enchanted, Kevin Lima, 2007)

Requiem (Requiem, Hans-Christian Schmid, 2006)