När den luggslitne Ulrik, spelad av Stellan Skarsgård, släpps ut ur fängelset efter tolv år bakom galler får han av fångvakten rådet att bara se framåt, aldrig bakåt, men Ulrik kan inte låta bli att vända sig om en kort sekund.

Räkenskaper måste göras upp och hämnd måste utkrävas. Eller?

Tillbaka i sin vinterkarga, gråtrista hemstad, utkastad vid en motorväg någonstans i Norge, kontaktas Ulrik genast av den lokale gangsterkungen Jensen (alltid sevärde Bjørn Floberg) och hans klent begåvade hantlangare Rolf. De erbjuder ett kyffe till rum att bo i och ett jobb som bilmekaniker, men naturligtvis måste dessa tjänster återgäldas.

En ganska snäll man är en udda mix av komedi, drama och tragedi. I filmen, regisserad av Hans Petter Moland, finns en ordkarghet, en misär, en lakonisk humor och en kärlek till samhällets olycksbarn som för tankarna till Aki Kaurismäki, bild- och miljömässigt ibland till Roy Andersson. Här finns också, fullständigt omotiverat, en travesti på vapenförsäljningsscenen i Taxi driver.

Moland har lite svårt att bestämma sig för vilket tonläge filmen skall ha när han lägger ut pusselbitarna en efter en. Kasten mellan fars och drama fungerar inte så bra alla gånger, scenerna när Ulrik, utan att ha bett om det, måste vara en sexatlet i sänghalmen blir för många, men här finns också scener som griper tag, till exempel när Ulrik försöker hjälpa den sargade Merete (Jannike Kruse), som arbetar på bilverkstans kontor.

I första hand är En ganska snäll man Stellan Skarsgårds film. Han brukar numera ta roller för att få ihop till brödfödan och bara visa en bråkdel av sin skådespelarkapacitet, men rollen som Ulrik tog han för att rollfiguren lockade, i kombination med att Moland är en regissör som Skarsgård gillar att samarbeta med (Zero Kelvin, Aberdeen).

Stellan Skarsgård är ovanligt bra i filmen. Faktum är att jag inte sett honom så här inspirerad i en film på väldigt, väldigt länge.