Det är Robin Hood jag vill ha, vrålade prins John i Disney-versionen av legenden om den laglöse stråtrövaren från de brittiska skogarna. Frågan är varför Ridley Scott närt samma längtan efter en figur som redan figurerat i åtminstone 112 filmer, vad kan finnas kvar att berätta?

Men Ridley Scott har en plan och, likt många andra på senare år, gör han en "Robin Hood begins" där han låter sin berättelse sluta ungefär där de flesta tidigare börjat.

Inledningen är suggestiv. Kameran sveper från en stjärnbeströdd himmel ned i en mörk skog, finner ett rövarband på väg att tjuva vad som tjuvas kan i dessa bistra tider. För när kungen är borta valsar prinsen runt i sänghalmen medan folket lider.

Året är 1199, Richard Lejonhjärta skövlar franska slott längs vägen hem från korståget i det heliga landet. Bland hans män finns en skicklig bågskytt som om kvällarna använder sina flinka fingrar att lura av vapenbröderna deras slantar med hjälp av marknadsspelet ärta och tre koppar.

Historien om hur Robin Longstride som han heter tar sig hem till kungariket igen är skriven av Brian Helgeland (LA konfidentiellt, Mystic River) och han har gjort en fri tolkning av den mytospunna figuren som Ridley Scott är övertygad verkligen har levat.

Som förhandssnacket till stor del fokuserat på så är de klassiska trikåerna borta, liksom lustiga hattar och annat föregångarna tvingats iklä sig. Och de är många; Douglas Fairbanks, Errol Flynn, Frank Sinatra, Giuliano Gemma, Sean Connery, John Cleese, Kevin Costner och en animerad räv är bara några få i den långa raden som spelat den laglösa frihetskämpen. Nu har turen kommit till Russell Crowe, oftast iförd ringbrynja. Han är, som så ofta, nedtonad och sammanbiten, blänger mest under svettiga ögonbryn och muttrar fram sina repliker. Inget fel i det, det funkar ofta men så värst mycket kött och blod lyckas han inte ingjuta i figuren.

Nytt blod bjuder däremot Cate Blanchett på i den tidigare så ofta på gränsen till komasömniga rollen som lady Marion. Med eldpil och svärd försvarar hon sitt hem som sin borg och är allt annat än en trånande mö. I stället tänjer hon rejält på ramarna för vad hjältens kvinna traditionellt kan och får vara. Men hon är ensam, utöver den stolta kungamodern (Eileen Atkins) och Johns franska fjälla (Léa Seydoux) är det idel män runt henne. Lömskast av dem är sir Godfrey (Strong), Johns rådgivare som talar med kluven tunga och smider ränker ihop med fransmännen.

På många sätt är Scotts Robin Hood en lite gammaldags äventyrsfilm, alla ingredienser man kan förvänta sig finns med; pilar i slow motion, svärd som vajar nedstuckna i marken och muntra följeslagare.

De många bataljerna är hetsigt nerviga men flimrigt hackiga, som vi tvingats vänja oss vid sedan diverse digitala tekniker gjort sitt intåg i filmvärlden och musiken tar alltför ofta onödigt stor plats.

På det stora hela är det väldigt lite av det röveri och allmosor till behövande. I stället handlar det om riket, om respekt, om rättvisa. Och om frihet.

Där någonstans kan kanske svaret på den inledande frågan skönjas. Även i våra svajiga tider finns en längtan efter ledare som ser sitt folk och dess behov, som vill lyssna till goda råd, inte bara dem som stöder den egna viljan och personliga intressen. Men lärdomen är att en man som fått sin manlighet stukad är och förblir ett hot mot både sig själv och sin omgivning.

Någon Gladiator är inte Robin Hood, men manegen är krattad för en uppföljare.