Dokumentären Draquila: Italy trembles berörde biopubliken starkt vid onsdagens visning på filmfestivalen i Cannes. Forna stå-uppkomikern Sabina Guzzanti driver här - på ytan roligt och satiriskt men i grunden djupt allvarligt - tesen att Berlusconi utnyttjade jordbävningskatastrofen i den vackra staden Aquila för egna, mindre ädla syften.

Genom att visa handlingskraft, mer eller mindre mot invånarna i Aquilas egen vilja, försökte han framstå i bättre dager och öka sin popularitet efter alla skriverier om eskortflickor och otrohet.

De sanningar som i filmen framkommer om det moderna Italiens brist på demokrati är uppriktigt skrämmande.

Italienska journalisten Ilaria Ravarino, i Cannes för filmtidningen Leggo, bedömer strax efter visningen de anklagelser som i filmen riktas mot Berlusconiregimen som trovärdiga: åtminstone det som gäller Aquila, där jordbävningen krävde över 300 människoliv.

Filmen beskriver det cyniska spelet bakom kulisserna, medan Berlusconi odlar mediebilden av sig själv som räddaren i nöden som ska bygga nya, fina hus åt de hemlösa, evakuerade. Att bara somliga familjer får bostäder, och att boendet är fyllt av restriktioner, talas det tyst om.

– Jag bedömer allt det som sägs om Berlusconis agerande i Aquila som sant, säger Ilafria Ravarino som strax efter visningen ser närmast gråtfärdig ut.

– Inte minst den delen som handlar om att stadens invånare blev invaggade i en falsk trygghet. Ingen informerade dem om de varningar som förekommit för jordskalv.

De anklagelser som filmen för fram om korruption och Berlusconis samröre med maffian kan dessutom mycket väl också vara sanna, resonerar hon, men hör hemma i en annan film.

– Situationen i Aquila och allt vad den förde med sig räcker för en enda film.

I dokumentären får bara Berlusconi-vänliga journalister rapportera inifrån det läger för jordbävningsoffer som upprättas i Aquila.

Hur hotad är den italienska yttrandefriheten egentligen? Kulturministern Sandro Bondi bojkottar filmfestivalen i Cannes på grund av att de visar Guzzantis dokumentär.

Ilaria Ravarino berättar hur hon på tisdagskvällen var ute på en yacht med några italienska kollegor mest inriktade på att bevaka stjärnor och det glamorösa Cannes. De fick frågan om de sett dokumentären Draquila och om de skulle skriva om den. En kollega svarade att ja jag har sett den men jag får inte skriva om den.

– Det värsta är att vi förlorar vår frihet att tänka fritt. Vi blir mentala fångar i systemet.