Ftalater, bromerade flamskyddsmedel, perfluorerade ämnen, DDE, PCB. När regissören Stefan Jarl för sin nya film lät undersöka sitt blod hittade han flera hundra kemikalier. Sånt som ska göra plasten mjuk, förhindra att soffan blir smutsig eller att lampan brinner upp har tagit sig in i kroppen och är kvar för att stanna.

Upptäckten blir en tydlig bild av det som Jarl vill få oss att se, att vi omger oss av konstruerade molekyler som ger oroande resultat i djurförsök. Det är på sina ställen omvälvande, som bilden av barnrummet som hemmets mest kemikaliemättade plats, eller av hur manliga foster påverkas av de kemikalier som agerar som hormoner.

Stefan Jarl tar ett i alarmfilmsammanhang välkänt men pedagogiskt grepp om den internationella forskning som de senaste åren pekat ut kemikalier som en orsak till västerländska hälsoproblem som hormonrubbningar, autism, fetma och cancer.

Några andra förklaringsmodeller släpper han inte in i filmen (som är en slags fortsättning på Naturens hämnd från 1983). Här får en av de 23 intervjuade forskarna fritt driva tesen att till och med ungdomsbrottslighet beror på kemikalier.

Sant eller inte, att det behövs mer forskning kring sambanden står utom allt tvivel.