Bille Augusts Nelson Mandela-film Farväl Bafana utspelas huvudsakligen på Robben Island åren 1968 - 1990. Filmen, som är berättad ur fångvaktaren och rasisten James Gregorys ögon, handlar om hur Gregory, i mötena med Mandela, så sakteliga kommer till insikt och förstår att apartheid inte är rätt och riktigt.

Clint Eastwoods Invictus tar vid där Farväl Bafana slutar, med att Mandela släpps fri den 11 februari 1990. I ett kort och effektivt nyhetsmontage får vi följa den politiska utvecklingen i Sydafrika fram till att Mandela svär presidenteden 1994. Sedan har han att leda och ena en nation präglad av "de svartas förhoppningar och de vitas rädsla".

I filmen koncentrerar sig Eastwood på ett enda av realpolitikern Mandelas många kloka beslut, närmare bestämt när han engagerade sig starkt i rugbylandslaget Springboks inför stundande VM på hemmaplan 1995.

Med detta vill Eastwood visa Mandelas storhet som statsman, och visst lyckas han, och Morgan Freeman i huvudrollen, med det, men filmen blir onödigt högtidlig när Mandela genomgående skildras som en man helt utan fel och brister.

Sydafrikas svarta befolkning avskydde Springboks, som stod som en representant för apartheid. Med Mandela vid makten förespråkade en majoritet att Springboks omedelbart skulle byta namn, och tröjor. Mandela tvärvägrade, och riskerade därmed den politiska karriären.

Presidenten förstod att i den nya regnbågsnationen var försoning viktigare än hämnd. Han förstod också att afrikaanbefolkningen utgjorde livsviktiga kuggar i ekonomin. Alltså fick Springboks behålla sitt namn, sina tröjor och lagkaptenen François Pienaar, spelad av Matt Damon.

En seger i rugby-VM skulle bli ett av Sydafrikas stoltaste ögonblick, nationen suktade efter stordåd. Problemet var att Springboks var helt under isen och ansågs vara chanslösa mot lag som Australien, England och Nya Zeelands fruktade All Blacks. Mot alla odds tog sig Sydafrika dock till final, och hade att möta All Blacks på den väldiga Ellis Park-arenan i Johannesburg. Jo, allt hände på riktigt, men dramaturgiskt är Invictus uppbyggd som vilken sportfilm som helst.

Clint Eastwood, som fyller 80 i maj, gör numera som han vill, och naturligtvis var han medveten om att en film om Mandela och om rugby inte skulle välta några biljettkassor i USA, men för Eastwood var det viktigt att berätta om de goda krafter som förde Sydafrika framåt på 1990-talet.

Bäst fungerar filmen i skildringen av Mandelas trogna livvakter, som under stor skepsis måste börja samarbeta med de Klerks gamla specialstyrkor. Då bränner Invictus till i några skickligt uppbyggda scener.