Den före detta brittiske premiärministern Adam Lang (Pierce Brosnan) ska skriva sina memoarer. Men spökskrivaren dör och en ny plockas in. Han har inget namn (som för att påminna oss om att han är utbytbar som en penna eller en ordbehandlare) men spelas av den pålitlige skådespelaren Ewan McGregor som här får plocka fram sin kaxiga sida.

Han flygs till USA:s östkust, närmare bestämt elitens sommarö nummer ett – Martha's vineyard, där Lang befinner sig tillsammans med sin hustru Ruth (Williams) och sin assistent Amelia (Cattrall). Redan på flygplatsen rapporterar medierna att Lang misstänks för att ha lämnat ut terrormisstänkta brittiska medborgare till CIA. Väl där hamnar McGregors rollfigur mitt i äktenskapliga gräl och en begynnande misstanke om att hans företrädare inte dött en naturlig död.

Det sägs att regissören Roman Polanski fick färdigställa filmen på en dator i schweiziskt häkte, där han i höstas åter satt misstänkt för ett 30 år gammalt sexuellt övergrepp i USA på en då 13-årig flicka.

Att filmen skildrar en politiker som knappt kan resa någonstans i världen utan att bli gripen ser ut som en tanke. Det är kanske inte bara författaren Robert Harris förmåga att skriva politiska thrillers som lockade Polanski att göra film av hans bok Spökskrivaren. Även om Polanski på senare år har varit ganska ojämn ägnar han sig inte gärna åt dussinthrillers. The Ghost writer vittnar tvärtom om att han har återfått sin känsla för symbolladdat spänningsberättande.

Miljön är grå som Göteborg en marsdag. Inte bara exteriört, där regnet, havet, himlen, husen går från sandfärgad cement till mörk blyerts. Interiört ser det ut som om scenografen har fått extrapris på väggfärgen Åskmoln. Lika förebådande är den skrikiga graffitikonsten i det strama huset vid stranden och den geniala scenen då en trädgårdsmästare i motvind får skräpet han har samlat på en skottkärra rakt i ansiktet.

Men det hotfulla kontrasteras mot fransmannen Alexandre Desplats närmast lekfulla filmmusik, där spänningsstråkar möter bubbliga plinganden och kitschig harpa. Musiken understryker att detta är en film med viss distans till husguden Hitchcock och hela genren.

Några kritiker har jämfört med mästerverket Chinatown. Men den här filmen saknar Chinatowns mörka hjärta och har några skönhetsfläckar – som några halvdana bilrollsinsatser bredvid fina rollprestationer som de av Olivia Williams och Tom Wilkinson.

Trots en riktigt snygg slutscen blir det bestående intrycket att ha sett en lite hemlös film. Även om den handlar om en ohälsosam relation mellan USA och England, har den en lika otydlig hemvist som Polanski själv.