Få filmare har förmågan att beröra lika starkt som Kim Longinotto. Gång på gång frågar hon i sina dokumentärer vad vi - som individer och som samhälle - gör för att hjälpa de mest utsatta barnen. Rakryggat porträtterar hon kämpande eldsjälar som med till synes outsinligt tålamod hjälper och tröstar. Där andra ser misär ser de möjligheter, och de vägrar ge upp hoppet.

Tuffa tanter utspelar sig i Sydafrikanska Durban där Longinotto på karaktäristiskt inkännande vis skildrar hjälporganisationen Bobbi Bear, ett gäng brittiska- och zulu-kvinnor som tillsammans envetet arbetar för att män som förgripit sig på minderåriga ska ställas inför rätta.

Redan i första scenen förhör hjälparbetaren Mildred, en gång själv offer för liknande övergrepp, en generad flicka som blivit våldtagen och slagen. På en gul nalle får hon, med hjälp av plåster och tuschpenna, visa vad hon utsatts för. Långsamt och metodiskt lockas hon beskriva det mest tabubelagda. Organisationen informerar polisen om att våldtäktsmannen släppts fri, bor granne med flickan och nu trakasserar henne.

Tonfallet känns igen från Longinottos två senaste mästerliga dokumentärer som utspelar sig under likartat svåra arbetsförhållanden: Sisters in law (2005) och Hold me tight, let me go (2007).

Den erfarna regissören, som också filmar, vinner allas förtroende vilket skapar intimitet. Vi dras med, får inblick i fasansfulla händelser och känner stegrande indignation. Hjälparbetarnas egna livshistorier ökar förståelsen för deras brinnande engagemang. Det går inte att bli annat än imponerad av filmens orädda BRIS-kvinnor, vars generösa hjärtan klappar för rättvisa.