Gänget kommer gående längs Wadmansgatan i riktning mot Heden. De släntrar över Engelbrektsgatan och in på Heden där de plötsligt stoppas av en äldre kvinna med matkassar i händerna. Killarna tror att hon har upptäckt att fem av dem håller på att råna de övriga tre, men hon är i själva verket bara upprörd över att de slängt skräp på marken. Nu förmanar hon dem att ta upp skräpet och lägga det i en papperskorg. Sedan kan de lugnt fortsätta sin hotfulla promenad.

Den långa, intensiva tagningen vid Heden spelas in gång på gång. Varje gång krävs stor koncentration av de åtta medverkande killarna i åldrarna 12 till 15 år. Strax före fem i morse var de på plats på filmbolagets kontor på Vallgatan för att ordna med kostym och smink.

- Jag fick gå upp klockan fyra, så vad spelar en tagning till egentligen för roll? undrar 15-årige Nana Manu lite uppgivet strax innan gänget för elfte gången samlas på Wadmansgatan.

Inspelningsledaren Mattias Ek och produktionsledaren Marie Kjellson viftar med röda flaggor och stoppar för någon minut trafiken på Engelbrektsgatan.

Energin är imponerande hos de unga amatörerna, som trots många, långa timmar på inspelningsplatsen ändå strävar efter att göra sitt bästa i de sista tagningarna före lunch.

Fotografen Marius Dybwad Brandrud hoppar upp på en brandpost med en ljusmätare och kikar betänksamt mot molnen. Många blickar vänds under förmiddagen mot himlen. Vädret styr dagens filmande: för starkt solljus fungerar inte i den här scenen.

När skuggan kommer springer alla snabbt till sina positioner: statister med hundar och barnvagnar, inspelningsledare, assistenter och kamerateam. Skådespelaransvariga Katja Wik ser till att de åtta huvudpersonerna är på plats och fokuserar - en term som upprepas närmast som ett mantra under förmiddagen. Att fokusera, skärpa sig, för att nå bästa resultat.

Regissören Ruben Östlund avbryter plötsligt tagningen mitt i, och förmanar skådespelarna: "Det måste vara allvar när vi gör tagningarna. Det måste vara något som står på spel!"

Senare, under lunchen, säger han närmast skuldmedvetet att han känner sig lite som en slavdrivare:

- Jag är den som hela tiden kräver mer. Men jag har ingen kompisrelation med skådespelarna på det sättet, utan är mest lojal mot filmen.

Samtidigt poängterar han att det finns många som jobbar med skådespelarna vid sidan av, och att de alla har specifika kvalitéer som teamet tycker väldigt mycket om och som de fastnat för under den omfattande provfilmningen.

Till skillnad från episodfilmen De ofrivilliga berättar Play en enda sammanhållen historia i realtid, inspirerad av verkliga händelser i Göteborg.

- Det gör att vi får koncentrera oss mer på det som händer mellan de dramatiska ögonblicken, säger Ruben Östlund.

I ännu högre utsträckning än tidigare har han därför lärt sig uppskatta små detaljer i vardagen.

- Det finns något jätteintressant där som man annars ofta missar.

För honom vore det fantastiskt om publiken genom hans filmer kunde få syn på just sådana små detaljer i tillvaron. Samtidigt konstaterar han att inspelningen av Play är en arbetsam process:

- Det kräver mer när det är barn i den här åldern. Att få dem alla åtta placerade rätt och närvarande på rätt sätt tar tid.

Kevin Vaz, som upptäcktes genom så kallad streetcasting när han promenerade längs Vegagatan, är förtjust över att få spela rånare - även om rollen ligger långt från honom själv.

- Det är jätteroligt att få pröva på och man lär sig mycket.

Filmens tematik med unga rånare är spännande, tycker han:

- Det bygger på autentiska händelser här i Göteborg. Bara att få visa att sånt här händer.... det tror jag kan bli jättebra.

Ljudteknikern Jens de Place Bjørn var, liksom flera i teamet, med redan under inspelningen av De ofrivilliga och gillar att jobba ihop med Ruben Östlund:

- Han har en helt egen stil och det gillar jag. Någon som gör något helt eget utan att snegla på andra, och som inte kompromissar.