Det borde vara en glädje att återse den peruanska familjen Barrientos, som dokumentärfilmaren Mikael Wiström har följt under 35 år. Detta är den tredje filmen (efter Den andra stranden och Compadre) om Daniel, Nati och deras fyra barn. Filmsviten är bland de starkaste porträtten av en familj man kan se på film.

Men Familia är en nattsvart och på djupet rörande påminnelse om att fattigdomen är som ett stekos som aldrig går ur kläderna. Trots år av hårt arbete har familjen inte råd att köpa de mest basala saker och nu 50-åriga Nati tvingas – trots att två vuxna barn bor hemma och borde ta över försörjningsplikten – åka till Madrid och arbeta som hotellstäderska och piga.

Filmen tydliggör hur svårt det är för barnen att leva i fattigdom i en modern värld, med dess krav på självförverkligande. Men den ger också ett ansikte, en själ, åt alla kvinnor som lämnar hem och familj för att slita hund i västvärlden.

Det finns trots allt glädjeämnen: kärleken mellan Daniel och Nati verkar överleva det mesta, inklusive filmarens närgångna blick.