Går det att slippa ur den tvångströja miljön man vistas i utgör? Frågan får inget svar men väcks i Jacques Audiards lika formsäkra som gastkramande film, En profet.

Frankrikes Oscarsbidrag (som bland annat vunnit nio César på tretton nomineringar, tilldelats Grand Prix i Cannes och utsetts till bästa film på Filmfestivalen i London) börjar mitt i händelseförloppet. Unge, illitterate Malik är redan dömd och gömmer en skrynklig sedel i sin trasiga skosula inför kroppsvisitationen före vidare transport innanför fängelsemurarna. Bakom dem han ska tillbringa de kommande sex åren och merparten av filmen utspelas. Vem han är, var han kommer ifrån eller vad han gjort är i högsta grad oklart. Som ny står han lägst i rang och får snart ett erbjudande han inte kan tacka nej till; döda en tjallare för att själv slippa dö.

Miljön etableras effektivt, liksom fånglivets inneboende monotonin utan att berättandet för ett ögonblick blir långrandigt. Tvärtom är nerverna på helspänn hela tiden, oavsett om någon ska dö eller hälla upp en kopp kaffe.

Fängelset är en korrupt hierarkisk plats som omöjliggör rättfärdighet, som tvingar fram grupperingar och tillåter dem att frodas, som accepterar somligas fördelar framför andras såväl som segregation och utslagning. Precis som samhället utanför murarna.

Tjänster byts mot gentjänster, förtroende förvandlas till svek. Makt förskjuts, korrumperar. Malik tycks tappa koncepterna men är en överlevare. Han agerar inte alltid som man skulle önska, men har ändå, precis som alla människor, rätt till sina val.

Tahar Rahim fångar känsligt den komplexa rollfiguren och lyckas från första stund skapa sympati trots att den egentligen är en rätt osympatisk person. Den mördade medfången hemsöker Malik och får honom paradoxalt nog att bland annat lära sig läsa. Så kan han växa och ta den där rätten att välja, hela vägen till den tvetydiga slutscenen som inger både hopp och förtvivlan.

I det stundtals kompakta mörkret tänder Audiard också strimmor av ljus; i glädjestrålande ögon under livets första flygtur eller i en komisk poäng (om cancer!).

Efter filmer som Den diskrete hjälten och Mitt hjärtas förlorade slag har han här gjort sin tveklöst bästa där alla bitar faller på plats, både framför och bakom den rörliga handkameran. Osedvanligt väl fungerande ger den senare just den där närvarokänslan så många regissörer sökt men i stället bara funnit sjösjuka. Uppbruten av några få, välmotiverade och ofrekvent återkommande slowmotion-scener i kombination med ett fantastiskt ljudarbete ger det ögonblick av ren filmmagi.