Jeff Bridges är Bad Blake. Inte så att han känns trovärdig eller "gör det mesta" av rollen som sliten, ålderstigen och självförbrännande countrysångare. Nej. Jag menar att Jeff Bridges ÄR Bad Blake.

Han är det när han sjunger och spelar sig runt på skabbiga hak i New Mexico, när han rusar av scenen i en bowlinghall för att kräkas på parkeringsplatsen, när han biter huvudet av skam och skriver låtar åt superstjärnan Tommy Sweet (Colin Farrell) eller charmar omkull journalisten och småbarnsmamman Jean (Maggie Gyllenhaal) och plötsligt får en orsak att börja leva igen, att dra upp den där foten ur graven, att försöka laga broar som bränts för decennier sedan.

Detta är Oscarsbelönade Jeff Bridges film från början till slut, och han bär den som den sista droppen whisky, men det är i samspelet med Jean (Gyllenhaal), hennes fyraårige son Buddy och sympatiske fiskarkompisen tillika barägaren Wayne (Robert Duvall) som filmen verkligen lyfter.

Och då lyfter Crazy heart från en helt okej rumlarrulle med countrymusik och comebacktema, "it's never too late, son, never too late" som Wayne konstaterar, till något större, till något som griper tag och sparkar skiten ur klichéerna.

Att Jeff Bridges dessutom ser ut och låter som Kris Kristofferson är en fin bonus.