Sebbe hade i sämre händer kunnat bli ett regelrätt pekoral om den i skolan så svårt mobbade, allt för tidigt faderlöse, Sebastian, "Sebbe", (Hiort af Ornäs) som nu bor ensam med sin alkoholiserade mamma Eva (Melander) i ett sjaskigt höghus. Deras alltför intima relation skaver och bygger upp mot en ofrånkomlig katastrof. Som närmaste granne har Sebbe dessutom en av sina värsta plågoandar Kenny (Wåhlbrink), som inte tvekar att hetsa sina lakejer att förnedra Sebbe i duschen efter gympan och på annat håll.

Det som istället gör Sebbe allt annat än patetisk är fingertoppskänslan i detaljerna, realismen, trovärdigheten i dialog och miljöskildringar och kanske allra mest de nyanserade rollfigurerna som gestaltas med en charmig omedelbarhet som för tankarna till andra starka debuter som Lisa Siwes I taket lyser stjärnorna eller Lukas Moodyssons Fucking Åmål.

Babak Najafi ligger i tonfallet nära brittiska filmrealister som Ken Loach och Mike Leigh, även om hans första långfilm också genomsyras av något helt eget: en personlig registil med extra lyhördhet för det specifikt förorts-svenska. Det välspelade mor-son-dramat Sebbe är definitivt en debut som ger mersmak.

Vi översköljs emotionellt, som så sällan annars när det gäller svensk film, i scen efter scen av en förödande fattigdom som förpestar vardagen för tonårige Sebastian och hans mamma. I ett land där vissa renoverar köket vartannat år för att inte identitetskrisa, kan andra - som Sebbes mamma - med fasa inse att pengarna inte räcker till för att köpa ens den billigaste present när sonen fyller femton.

Babak Najafi krämar på med dramatik mot slutet men undviker förenklingar och sentimentalitet. Sebastians far är närvarande även i sin frånvaro, och en svart hund dyker då och då ödesmättat upp som en påminnelse om döden.

Mekar-killen Sebbes livsgnista, hans kreativitet och förmåga att se bortom misären är helt rörande. Han bygger sin egen "moppe" av en cykel plus motorn från en trasig motorsåg. Han seriekopplar glödlampor till en slags kristallkrona i sitt kala rum, innan mamman - som mest tänker på elräkningen - får ett spel. Han lämnar med skäms-röda öron tillbaka en födelsedagspresent från Kennys mamma - eftersom de själva inte har råd att köpa något motsvarande till Kenny.

Sebbes mamma mäktar inte med sin föräldraroll och sin sorg, grälar hysteriskt, dricker upp de pengar hon tjänar som tidningsbud och blir alltmer förtvivlad över att inte kunna ge sonen den kärlek och trygghet han behöver. Närgånget skildras Sebbes och hans mammas krisande, icke fungerande, relation som ändå har sina starka ögonblick av närhet och samförstånd. Här finns ett band, en trotsig kärlek, som hejdar Sebbes destruktiva krafter från att ta överhanden det ögonblick allt briserar. En helande, försonande kraft som i slutändan också förmår Sebbes mamma att göra det mest kärleksfulla hon i sin situation förmår för sin son: erkänna sin brist och oförmåga som förälder.