Agora liknar ingen av Alejandro Amenábars tidigare filmer (The others, Gråta med ett leende), småskalighet har gett vika för statistspäckad storproduktion med fantasifulla kameraåkningar från världsrymden rakt ned i den historieskrivande vardagen i 300-talets Alexandria, Egyptens dåvarande huvudstad där kristendomen är förbjuden. Ett uppror senare är rollerna ombytta och tidigare religioner åsidosatta, inbördeskrig hotar.

I händelsernas centrum står Hypatia, en filosof som föredrar vetenskap framför religion och sånär löser universums gåtor århundraden före Copernicus och Galileo.

Filmen är inte historiskt exakt men Weisz fångar väl styrkan såväl som villrådigheten hos den kunskapstörstande Hypatia, ensam kvinna bland maktgiriga män. Tyvärr försvinner historien om henne något i de stora skeendena och berör aldrig på djupet. Fram förs i stället gamla sanningar om att vi inget lär av historien utan hellre förstör den. Likt det berömda bibliotekets samlade visdomar och gamla (irr)läror. "Filosofi behövs inte i dessa tider" säger någon, men som Churchill sa, vad finns då kvar att försvara?