Det är förstås oerhört snyggt. Ändå blir det mest ett estetiskt frosseri på bekostnad av emotionellt djup när forne Gucci-chefen Tom Ford tar sig an Christopher Isherwoods 60-talsroman. Vi får följa den brittiske universitetsprofessorn George Falconer, subtilt gestaltad av Colin Firth, under vad som ser ut att bli den sista dagen av hans liv.

Redan i filmens inledande sekvens förstår vi att Georges partner Jim omkommit i en bilolycka. Trots att de varit ett par i sexton år är George inte välkommen på Jims begravning, och deras relation är allt annat än uppskattad i den småborgliga amerikanska villaidyll där de slagit sig ner.

Sorgen och förljugenheten driver George in en svår livskris, där vardagens rutiner sker mekaniskt: han går till sitt jobb, småpratar med kollegorna, undervisar ointresserade engelska-elever om Aldous Huxley, småler åt grannarnas homofobiska kommentarer och söker om kvällen tröst hos väninnan - en gång i tiden för länge sedan kärestan – Charley, ypperligt spelad av Julianne Moore. Livsnjutaren Charley motar bort de egna ångestdemonerna med gin, cigaretter och tryckare och flörtar öppet med George - en romans varken hon eller han givetvis egentligen tror på.

De två delar uppgivenheten, tomheten och livsbesvikelserna, men hanterar dem på skilda vis. Allt detta är gott och väl. Skådespeleriet lyfter det introverta dramat och scenografin är en ren njutning.

Men där Todd Haynes lockar fram äkta känsla i sin jämförbart tjusiga 60-talsmelodram Far from heaven bjuder En enda man i betydligt högre utsträckning på tomma poser. George iklär sig omsorgsfullt sitt professionella jag. Han arrangerar för sin begravning. Liv och lust ställs mot död när han lockas ut på ett nattligt bad med den flörtiga studenten Kenny (Hoult).

Korta ögonblick är bildspråket ändå så sinnligt att sorgen känns på riktigt. När kärleken ryms i lukten av en släthårig foxterrier eller i anblicken av ett tummat skivkonvolut är En enda man som bäst.