Birgit vill inte vara som alla andra. Inte hennes pojkvän Chris heller. Hon jobbar på skivbolag, han är arkitekt som har svårt att komma loss i yrkeslivet. Deras relation är lekfull och sensuell, till en början verkar de vara i perfekt balans och har det nyförälskade parets interna jargong.

Men tidigt anar man att maktbalansen är känslig. Så fort någon annan bryter tvåsamheten ser Chris henne med en utomståendes ögon och börjar skämmas för hennes uppriktighet och ovilja att vara som andra kvinnor.

Regissören och manusförfattaren Maren Ade är helt outstanding på att laborera med undertext och att visa den motsägelsefullhet som kan finnas i en kärleksrelation – närhet-distans, kärlek-hat, passion-likgiltighet. Hon bygger upp filmen som ett kammarspel, fullt av spännande statusglidningar.

Paret har fått låna Chris föräldrars hus på Sardinien. Ett exempel på Ades fingertoppskänsla är hur systern, som i början är där med sina barn, kliver in i parets rum när de sover och kräver att få lakanen de ligger på, eftersom de är föräldrarnas. Chris börjar genast riva bort lakanen under den halvnakna sovande Gitti, istället för att be systern lämna dem ifred.

Birgit Minichmayr, som var minnesvärd i en biroll i Jessica Hausners Hotel från 2004 är lysande som Gitti. Hon är kraftfull och utstrålar en otrolig energi, vilket blir en spännande i kontrast mot Chris osäkerhet. Hon fick också skådespelarpris på filmfestivalen i Berlin förra året, där filmen fick en Silverbjörn.

Sålunda blir det en ärlig, berörande, lite knäpp och driven film om gruppens makt över individen, medelklassens makt över den goda smaken och rädslans makt över kärleken. För vad är vi annat än precis som alla andra?