Dennis Lehanes Shutter Island, som heter Patient 67 på svenska, är en komplex och ovanligt smart uppbyggd kriminalroman. I berättelsen finns en "twist", alltså en vändning, som är så totalt oväntad att boken höll på att flyga ur händerna på mig.

Boken Shutter Island överträffar, tycker jag, både Mystic River (Rött regn) och Gone baby gone, men är till skillnad från de Lehaneromanerna svårfilmad. Det som en skicklig författare kan lägga in i några meningar låter sig inte alltid berättas lika självklart och trovärdigt med filmmediets verktyg. Inte ens Martin Scorsese lyckas fullt ut.

Annars har Scorsese och manusförfattaren Laeta Kalogridis gjort flera kloka val. Filmen utspelas 1954 i kommunistskräckens USA, när ingen kunde lita på någon. Scorsese koncentrerar sig på de paranoida stämningar som rådde då. Han väljer att berätta hela filmen genom US Marshaln Teddy Daniels ögon. Det greppet fungerar riktigt bra, i synnerhet när Daniels får flashbacks från tiden som soldat, då han upplevde andra världskrigets allra värsta fasor på nära håll, eller när han i mardrömmar minns sin unga hustru Dolores (Michelle Williams), som dött i en eldsvåda, och ser bilder av barn som drunknar.

Till det fortliknande mentalsjukhuset Ashecliffe, som ligger på isolerade Shutter Island i Bostons hamninlopp, har Teddy Daniels och kollegan Chuck Aule (Mark Ruffalo) kommit för att utreda en kvinnlig patients spårlösa försvinnande. Vakterna är tungt beväpnade. Patienterna så våldsbenägna och livsfarliga att inget annat sjukhus klarar av dem.

Agenterna blir genast motarbetade av överläkaren Cawley (Ben Kingsley) och av doktor Naehring (Max von Sydow). Förhören med personalen ger inte mycket, de små ledtrådar som grävs fram är svårtydda, men vi förstår att Daniels för det första är en man som aldrig ger sig, trots migrän och sömnsvårigheter, och för det andra en US Marshal som under det här uppdraget tycks ha en egen, dold agenda.

Inledningsvis är Shutter Island en ganska traditionell thriller från vindpinade, karga miljöer som blir ännu mer karga när stormvarning utfärdas och det inte längre finns några möjligheter att lämna ön. Sedan börjar Scorsese arbeta mer och mer med suggestion och hotfulla scenlösningar.

Som vanlig när Scorsese regisserar och Thelma Schoonmacher står för klippningen (hon har samarbetat med Scorsese sedan Tjuren från Bronx 1980) har det blivit en filmtekniskt briljant film, starkt agerad, mestadels i närbilder, av DiCaprio, Kingsley, Ruffalo, Emily Mortimer, von Sydow, men storymässigt känns filmen lite enkel, ibland på gränsen till övertydlig när vissa scener upprepas gång på gång och regissören drar på med allt han har, inklusive öronbedövande filmmusik.