En populär sjukhuspräst lånar sig själv till vetenskapliga experiment kring ett nytt, dödligt virus och lyckas som den enda av 500 försökskaniner överleva. Snart märker han att sinnena är förstärkta, morgonsolen bränner hans hud och han känner lust till sin nästas hustru. En sipp blod ur droppslangen från en komapatient senare inser han fakta; viruset har förvandlat honom till vampyr.

Nu handlar Thirst i första hand inte om vampyrer utan om relationer och mänskligt förfall, såväl fysiskt som moraliskt. Berättelsen lånar Park Chan-wook fritt, väldigt fritt, av Émile Zolas naturalistiska roman Thérèse Raquin. Och naturalistiskt är det, i Thirst finns inget förskönande i tillvaron som vampyr (känsliga göre sig icke besvär).

När världsliga känslor väl slagit klorna i honom finner sig prästen snart indragen i ett triangeldrama, som efter en lika lust- som ångestfylld start utvecklas till något lika söndrande destruktivt som någonsin relationen i Roman Polanskis Bitter moon. Omständigheterna ger såväl begränsningar som möjligheter, men hur vi väljer att se livet är vårt eget ansvar. Våra handlingar hinner ifatt.

Park Chan-wook betraktar Thirst som en andra debut och nystart efter hämndtrilogin (Hämnarens resa, Old boy – hämnden, Lady Vengeance) och filmen är något annat. Samtidigt bär den tydligt hans signatur. Berättandet är effektivt, helt utan dödkött och transportsträckor, med blottande åkningar och pregnanta bilder där blodomlopp lyser genom transparent hud.

Och hans lågmälda humor ("att bara suga lite blod ur dödad människa är inte respektfullt mot livet") är tack och lov intakt, annars hade det lätt blivit Antichrist-vämjeligt.