Josef Fares förra film, kompisdramat Leo, sågs inte av fler än 30 000 på bio. Det ska jämföras med de nära 800 000 som såg komedierna Jalla! Jalla! respektive Kopps. Inte ens det storslagna flyktingdramat Zozo lyckades komma upp i samma publiksiffror.

När Josef Fares nu kommer med en ny film är det alltså inte förvånande att det blir en komedi som bär likheter med framför allt Jalla! Jalla! Att använda sig av släktingar och vänner, slänga in lite komiska förvecklingar och en Torkel Petersson som har problem med sin manlighet var ett lyckat recept då. Så – en favorit i repris?

Inte riktigt.

Josefs pappa Jan Fares, närmast kultförklarad efter sin roll som magbumpande loppishandlare i Jalla! Jalla!, har fått en huvudroll. Han spelar en cykelreparatör, en änkling som inget hellre vill än att få ett barnbarn och en ny tjej.

Men det som var charmigt i en knasig biroll, blir på gränsen till outhärdligt i en roll som kräver skådespeleri med fingertoppskänsla. Jan Fares är säkert en himla härlig pappa, en karaktär man vill bjuda svenska folket på, men att gestalta känslor av sorg, förälskelse och föräldraoro kan han inte. Känslorna finns uppenbarligen någonstans i manus, men når aldrig publiken.

Det är förstås inte en persons fel att Farsan fungerar betydligt sämre än Josef Fares två tidigare komedier. Något har hänt med berättarglädjen. Skämten är trötta, ibland så plumpa att man skruvar sig generat på stolen. Manuset, som Fares skrivit ihop med Torkel Petersson, känns konstruerat och ologiskt. Inget i sättet som konflikterna är uppbyggda på, eller hur personerna interagerar, får det att verka trovärdigt att sonen (Khemiri) lurar farsan Aziz att frun (Zanjani) är gravid. Med en lösmage. I väntan på en adoption som Aziz obegripligt nog måste skyddas ifrån.

Även sidohistorien haltar. Torkel Petersson spelar Jörgen, cykelverkstadens ägare. Han har fått för sig (hur är oklart) att hans fru vill ha en våldsam man som sätter henne på plats. Det vill hon så klart inte, vilket bäddar för viss grovhuggen komik, som när Jörgen gör machosallad med knytnävarna.

Filmens tema sägs vara just manlighet. Men har inte manlighetsdebatten kommit längre än att en man får vara svag och mjuk, om det nu är det filmen vill säga.

För Aziz och hans arbetskompis Juan (Rodríguez) är det dock pungkulorna som gör mannen. De påminner om Monty Pythons "nudge, nudge, wink, wink"-sketch, fast utan den satiriska udden. Det kulminerar i en av de märkligaste svenska filmsekvenser jag har sett, när Juan bjuder hem Aziz och två kvinnor på middag: stekta fårtestiklar för att få fart på damerna – "nudge, nudge, you know what I mean?"

Jag tror inte att Josef Fares har gjort sin bästa film ännu. Men jag hoppas att han härmed har gjort sin sämsta.