Faustas pärlor börjar ödesmättat och i totalt mörker.

Redan innan huvudpersonen Fausta (Solier) dyker upp i bild är vi - genom en svårsmält klagosång - bekanta med hennes barndoms trauma, och de övergrepp mamman utsattes för under terrorns tid. Uppväxten med skräck och bitterhet redan i modermjölken har gjort henne rädd, vettskrämd på gränsen till galenskap. Så rädd att hon börjar blöda näsblod när hon träffar nya människor. De vidskepliga knep hon tagit till i byn för att skydda sig mot våldtäkt har istället försvagat henne och gett henne livmoderinflammation.

När modern dör tvingas hon flytta till morbrodern i storstaden Lima.

Regissören Claudia Llosa, själv med peruansk bakgrund, berättar inte minst visuellt och musikaliskt medryckande om fattigdom, klasskamp, fåfänga drömmar och utsatthet. Limas kåkstäder, med budgetbröllop mellan ID-kortslösa människor utan offentligt existensberättigande, porträtteras med den skarpa iakttagarens blick.

Referenserna till Jane Campions mästerverk Pianot är många. Filmerna har bildpoesin gemensamt även om Llosas egensinniga historia växer till en helt annan, modern skildring av en ung, närmast stum, kvinnas utsatthet och första stapplande steg mot frigörelse.

Även här köpslår personer ur olika samhällklasser om musik: I Pianot erbjuder Baines sin uppdragsgivares fru Ada en pianotangent för varje fysisk beröring. I Faustas pärlor är det istället Faustas uppdragsgivare Aida som erbjuder sin tystlåtna nya tjänsteflicka en pärla för varje egen sång hon sjunger högt. Själv är Aida framgångsrik och välbeställd konsertpianist som hamnat i en kreativ kris.

Liksom i Pianot väntar här obehagliga vändpunkter och svek. Faustas pärlor är ingen lättsmält film, men det ska den inte heller vara.