Francois Ozon har gjort många fantastiska filmer. Ricky är inte en av dem. En fabriksarbetande ensamstående mor träffar en man och blir gravid. Barnet visar sig utveckla vingar, vilket bland annat resulterar i dråpliga scener där bäbisen törnar in i väggar och ner i golv. I familjen finns också en liten dotter, som fungerar som filmens vittne, hon vet att den lille pojken bara vill bli fri. Kombinationen av realistiskt spel och bildspråk, och det övernaturliga, komiskt bisarra med en bäbis som flyger likt Karlsson på taket blir i slutändan riktigt avskyvärt. Ozon bollar socialrealism, melodram, skräck, buskiskomik utan att egentligen veta vad han vill berätta. Eller driver han bara med oss?