Den nionde prinsessan i Disneys regi är en helt vanlig, ung tjej som inte bryr sig ett dugg om tiaror, tyllkjolar eller tjusiga titlar. Filmen är löst baserad på sagan om grodprinsen och utspelar sig i ett jazzglatt New Orleans på 1920-talet. Tiana är en fattig tjej som har en dröm om att öppna sin egen restaurang och sliter hårt för att lyckas skrapa ihop till en handpenning.

En dag träffar hon en förtrollad, och mycket självgod, groda som lovar att hjälpa henne att få sin restaurang om hon bara kysser honom. Men i stället för att han blir till en prins förvandlas Tiana till groda hon med. Det omaka paret, den late livsnjutarprinsen och fokuserade arbetsmoraltjejen, ska då tillsammans försöka bli människor igen.

Disney har gått tillbaka till det klassiskt tecknade äventyret och Prinsessan och grodan är en liten nostalgisk pärla. På gott och på ont ser det precis ut som i tidigare Disneyfilmer. Sångnumren är ojämna, de saknar några riktiga toppar, och det krävs ett par charmiga biroller innan det svänger ordentligt.

Precis som i de flesta av Disneys långfilmer är just birollerna publikfavoriterna och skurkarna som spelar i skuggorna är härligt läskiga. Att de till slut har skapat en afroamerikansk prinsessa är kul, men man ser inte mycket av den mörka skönheten eftersom hon spenderar mest tid som grön groda. Det är befriande att se en tjej vill någonting mer än att bli gift, men den rätt tröttsamma sensmoralen är ändå att kärlek - det vill säga att ingå äktenskap - är det viktigaste av allt. Jag är inte särskilt förtjust i varken torrbollen till prinsessa eller casanovan till prins, och med svåromtyckta huvudkaraktärer blir sagan inte alls förtrollande utan snarare segdragen. Disney kan leverera mer magiska äventyr än så här.