Tre Oscarsnomineringar blev det för den danska regissören Lone Scherfigs (Italienska för nybörjare) första riktigt stora internationella film – förutom bästa film och manus, även en skådespelarnominering för Carey Mulligan som spelar 16-åriga Jenny.

Året är 1961, när London börjar bli swinging. Jenny är en duktig medelklassflicka, som fördrar sin fars strikta idéer om hur hon ska leva sitt liv för att komma in på Oxford. Relationen dem emellan är trots den barska tonen kärleksfull. Jenny vågar käfta emot och visa sin längtan efter ett romantiskt kulturellt liv i Paris, även om hon vet att fadern (Molina) aldrig skulle släppa kravet på en bra utbildning. Det är fint skildrat och filmens allra mest minnesvärda scener.

In i Jennys liv kommer David, en vuxen man med kunskap om musik och konst. Hon börjar umgås med honom och hans två vänner, Helen (som skulle kunna vara en ung Edina från tv-serien Absolutely fabulous) och Danny, och får en snabbkurs i hur man struntar i moralen och klär sig som en dam. Hon får dessutom se sina föräldrar duperade av Davids charm.

Liksom David lurar Nick Hornbys och Lone Scherfigs eleganta inramning oss att tro att detta är en något annan film än den är. Dialogen är välskriven och underhållande, kostym och scenografi genomtänkt och skådespeleriet, från framför allt Alfred Molina och Carey Mulligan, är fullt av energi.

Men i slutändan ekar berättelsen ändå tom. Jenny känns overkligt lillgammal och är mer förälskad i Davids joie de vivre än i honom själv, vilket gör att inget står riktigt på spel hur märkligt han än börjar bete sig. Vilken oerfaren 16-åring känner sig så avslappnad och lugn – liksom hela tiden steget före – inför en världsvan trettioårig mans åtrå?

Man är filmen igenom tryggt förvissad om att vilken väg den kompetenta Jenny än väljer så kommer hon att klara sig utmärkt. Det tar udden av den utbildning i livets skola som filmen erbjuder. Hon kan ju redan allt. Det hade räckt med ett tvivel, aningen av en avgrund, och An education hade nått sin fulla potential.