- När jag var ute och gick tidigare tänkte jag: vilken tur att det inte blev så här när vi filmade, det hade inte varit roligt att stå ute i tio timmar per dag i det här vädret, säger Babak Najafi och slår ut med handen mot fönstret i hotellobbyn. Utanför snöar det lätt och den vita parkeringsbåten skymmer utsikten över hamnen.

Det var det nakna landskapet och kylan i luften Babak Najafi ville åt, när han spelade in i Göteborg förra vintern. Han ville också fånga de miljöer han tycker syns allt för sällan i svensk film.

- All respekt till dem som står bakom kameran, men de är ofta medelklass och gör film som utspelar sig i samma miljöer. Jag ville porträttera fattigdom i dag i Sverige. Vi har byggt oss en fantasivärld av trygghet här som är bekväm men inte sann, säger Babak Najafi, som definierar sin egen bakgrund som arbetarklass.

Filmen, den enda svenska spelfilm som tävlar om festivalens nordiska pris, handlar om 15-årige Sebastian som bor med sin mamma. Hon delar ut tidningar, ett jobb som varken kan bekosta fördelsedagspresenter eller nya vinterkläder. För Sebbe är livet tufft, i skolan blir han misshandlad och hemma väntar en mamma som inte räcker till.

För att kunna skriva manuset krävdes ett grundligt researcharbete, då Babak Najafi reste runt med sin stillbildkamera och tog bilder på miljöer, på människor. Bland annat tillbringade han tre månader med att besöka högstadie- och gymnasieskolor i Stockholm, för att samla på sig material till sina karaktärer och hitta skådespelare.

Det låter som en tidskrävande process?

- Ja, men det är fantasieggande och viktigt för mig. 98 procent av regijobbet är att välja rätt skådespelare och jobba med dem i god tid före inspelningen.

Filmen spelades in till stora delar på Hisingen, i förortsmiljöer som ofta får representera brottslighet.

- Jag vill gärna sudda bort det där, visa vanliga människor med vanliga problem i den här miljön.

Han är mån om att man inte ska kunna skjuta ifrån sig berättelsen, inte kunna säga efteråt att "den har inte med min värld att göra".

- Därför valde jag också att inte göra den här historien om en familj med invandrarbakgrund, för då hade jag inte nått dem jag vill nå.

Vilka är de?

- Inte de som läser kultursidorna i DN, om jag säger så. Alla andra.