Det är på flera sätt en kongenial film som Mikel Cee Karlsson och Fredrik Egerstrand har gjort. Dokumentären känns till sin form, i sitt uttryck, som ett med sin huvudperson. Det är en långsam, kortfattad, anspråkslös, tankestyrd, stilla humoristisk och ljudmedveten film, egenskaper som jag inbillar mig att José González besitter. Filmarna lämnar relationerna utanför, vilket förstärker bilden av en ganska introvert artist.

Filmen bygger på bilder från en utlandsturné – där González ofta blir sittande på sitt hotellrum som Scarlett Johansson i Lost in translation – och från hans studio, samt briljanta animerade scener som bland annat skildrar hur föräldrarna flydde från Argentina. Ljudbilden utgörs förutom av musik även av González tankar.

The Extraordinary ordinary life of en av Göteborgs stora musikexporter gör inget anspråk på att berätta allt. I stället verkar filmarna vilja ge en aning om vad inom González som föder musiken. Som idén att tid kan göra ett konstnärligt verk, en låt eller en text, bättre. Den kreativa processen är aldrig enkel, men tid ökar chansen att det blir bra, resonerar han.