Det är spelet från Gabourey Sidibe i titelrollen Precious, från Mo'Nique som hennes lynniga, kedjerökande mamma Mary och från en överraskande bra Mariah Carey, i rollen som socialarbetaren Mrs Weiss, som är behållningen i Lee Daniels nya film, som har ett väldigt gott rykte och en rad festivalpriser i bagaget. Men jag tycker Daniels tenderar att bli övertydlig, ibland skolteaterpedagogisk, när han för fram budskapet att alla människor är lika mycket värda.

Filmen utspelas i Harlem på 1980-talet. Precious är en 16-årig, kraftigt överviktig tjej som ger ett apatiskt intryck. Av omvärlden betraktas hon som ful och dum i huvudet, men Precious kan ge svar på tal när hon väl öppnar munnen. Hennes vardag är ofattbart eländig. När det är som allra värst, när hon får stryk av morsan eller blir våldtagen av sin pappa flyr Precious in i fantasins värld. Där är hon vacker, omtyckt och framgångsrik.

En ny alternativ skola blir vändpunkten. Plötsligt får Precious veta att hon duger som hon är, hon får lära sig läsa och skriva, hon blir uppskattad av läraren Miss Rain (Paula Patton) och av de struliga klasskamraterna.

Övertygande agerad är filmen som sagt, men det finns ett stänk av Hollywood över dramaturgin. De hjärtskärande scenerna, som är åtskilliga, hugger inte riktigt tag som de borde.