Medan kvällsljuset faller över Östra Hamngatan sitter Vittorio Storaro i en fåtölj i baren på Elite Plaza och berättar om jakten på det perfekta ljuset, den magiska timmen och den cirkel som så länge styrt hans yrkesverksamma liv: Han gestikulerar och beskriver solen och månen som ett älskande par, två energier som bara möts en kort stund varje eftermiddag. Då händer det saker, stämningar och uttryck kan förstärkas. Ljuset kan lysa varmt och orange som nu, och flöda in genom mörka gardiner.

- Det nordiska ljuset är en dröm för en filmfotograf!

Varför det?

- I Italien går solen ner så fort, och månen går upp lika snabbt. När jag ser Ingmar Bergman och Sven Nykvist-filmer.... det vore såklart en dröm för oss i resten av Europa att ha en sådan lång magisk timme. Att ljuset dröjer kvar så länge.

Vittorio Storaro, som tidigt inspirerades av bildkonstnärer som Vermeer, Caravaggio och Rembrandt, återkommer flera gånger till Kjell Gredes film Hipp hipp hurra där konstnärer som Søren Krøyer, gestaltad av hans vän Stellan Skarsgård, Anna och Michael Ancher, Christian Krogh med flera slog sig ner i Skagen för att fånga ljuset på sina dukar.

- Jag såg filmen på Venedig filmfestival och blev väldigt fascinerad.

Själv försöker han sig på något liknande. Kanske inte att "måla med ljus", som var den vanliga metaforen för filmfotografi på 1970-talet, utan snarare skulptera med ljus, att "skriva med ljus och rörelse". Just "skriva med ljus" är också undertiteln på den gästutställning om Vittorio Storaro han personligen öppnar på Röhsska museet under Göteborg Filmfestival. Där visas hundratals fotografier han tagit under sina filminspelningar, många av dem konstfärdiga dubbelexponeringar.

Hur skulle du vilja beskriva känslan i det nordiska ljuset?

- Balansen mellan sol och måne, dag och natt men främst en känsla av oändlighet. Dagen tar inte slut. Det är inte direkt melankoli men känslan av något ständigt pågående.

Storaro, sobert klädd i grå polotröja och grå kostym, skämtar om sin ständiga kunskapstörst, och minns en lärare som redan i småskolan gav honom ett gott råd: "Vittorio, oroa dig inte. Ingen kan lära sig allt - du måste bara veta var du ska ta reda på det!"

Att förstå en stråle ljus beskaffenhet i en målning av Caravaggio var för honom lika avgörande som det var för Einstein att upptäcka relationen mellan massa och energi, säger han. Under karriären tycker han sig mer och mer förstå meningen med livet, och hans drivkraft är att få ytterligare självinsikt. Med stor nyfikenhet har han studerat konst, filosofi och arkitektur för att inte bara gå på diffus magkänsla utan bli medveten om bakgrunden till sitt eget handlande.

- Först genom att studera konst blev jag medveten om varför jag använde ett speciellt ljus på ett visst sätt. I dag består film av bilder, musik och ord. Bara om de tre elementen är i balans kan det bli en bra film.

Efter arbetet med Apocalypse now tog han en paus för att på ett djupare plan undersöka färgernas beskaffenhet: kalla och varma färger, djupa skuggor och varmt ljus. Resultatet redovisar han i en av flera böcker om filmfotograferandets svåra konst.

I handen har han en nött, svart anteckningsbok. När jag frågar vad som står i den, bläddrar han fram vad han rafsat ner i blyerts under sitt Göteborgsbesök: "Ivar Arosenius" står det. En verkligt intressant konstnär, menar Vittorio Storaro, som vill veta mer om den känslosamme bohemen.

- Du måste hålla din mentala dörr öppen.

Om svensk film:

"Då måste jag gå tillbaka till Ingmar Bergman. Jag har ingen bra koll på svensk film, antagligen är det mitt eget fel, jag har missat en hel del. Men det distribueras inte heller så mycket svensk film till Italien. Roy Andersson? Honom har jag aldrig hört talas om."

Om Sven Nykvist:

"Jag hoppas att det kommer någon ny svensk talang snart som kan gå i hans fotspår. Han var en fantastisk filmfotograf - visste du att han pratade italienska? Jag är lite yngre än honom så i början av min karriär lärde jag mig mycket av honom. Vi jobbade ihop med antologifilmen New York stories, Sista gången vi sågs var 1996 i Madrid, men då hade han redan börjat bli sjuk, så jag talade mest med hans son. "

Om Bernardo Bertolucci:

"Jag känner mig i harmoni med honom. De berättelser han berättar är också mina. Med ljus och skuggor kunde jag teckna de relationer Bernardo beskrev."

Om Francis Ford Coppola:

"När vi sågs vägrade jag först göra Apocalypse now, jag tänkte: vad ska jag med en krigshistoria om en soldat som vägrar Vietnam till? Men sen insåg jag att det är en historia om vad som händer med vår civilisation när en kultur försöker våldföra sig på en annan. Så småningom insåg jag allmängiltigheten i den."

Om att utvecklas i yrket:

"I början vet du ingenting. Du gör bara något för att du har blivit inspirerad: filmar, skriver, komponerar musik eller vad det nu kan vara. Men steg för steg upptäcker du något som tillhör dig. Något som du behöver för att förstå vem du är. När du verkligen förstår, när du når det ögonblicket är det underbart! Att göra ett bra jobb är inte bara att vara proffsig, det hänger ihop med att ha ett bra liv och hitta meningen med livet."