Undergången har alltid skrämt människan. För att hon har förmågan att fundera över den, men också för att hon har kapaciteten att själv skapa den. En rädsla som är högst närvarande i Vägen där apokalypsen redan inträffat och bara spillror återstår.

Men Hillcoat börjar inte där, utan i susande lövverk i super8-grynig sommarsol och fågelkvitter. En hund skäller förnöjt på håll, en kvinna ligger utsträckt i gräset. Det visar sig vara en chimär, minnesfragment från en värld som inte längre finns.

I själva verket ligger en namnlös man och hans lika namnlösa son smutsiga i en sovsäck, omgivna av en natur som saknar liv. Alla djur är döda, växtligheten har vissnat.

Likt en spegelbild av de många hemlösa som redan för en liknande kamp på gatorna i våra städer vandrar de båda längs ödsliga vägar och kämpar mot de ständiga fienderna kyla och hunger. De få ägodelarna; bland dem en sagobok, ett gosedjur och en revolver med två patroner; har de med sig i en skraltig kundvagn. Som en ironisk grimas till den masskonsumerande livsföring som, kanske, är del i orsaken till att livet på jorden kollapsat.

Säkert vet man inte, inga förklaringar ges i filmen, baserad på Pulitzerpristagaren Cormac McCarthys roman. Precis som i hans No country for old men som bröderna Coen filmatiserade häromåret är det en männens värld som beskrivs. Modern är borta, skymtar bara i mannens återblickande ljuva drömmar just innan han med ett ryck vaknar upp ur sömnen. Mannen till och med uppmanar sin son att sluta tänka på sin mor, men hur gör man det? Och hur förbereder man sig för att, när nöden så kräver, vända den ena av de återstående pistolkulorna mot sitt barn?

"Är vi fortfarande de goda?" undrar sonen. En berättigad fråga när jorden skälver, döda träd faller och människor jagar människor i en desperata kamp för överlevnad för en mänsklighet snart lika utdöd som medmänsklighet. För när några hemfaller åt kannibalism är det svårt att hänga fast vid ordstävet finns det liv finns det hopp.

Uppenbart begåvade, blott elvaårige Kodi Smit-McPhee gör pojken skör och sårbar men slår ledigt om till glädje, över en upphittad burk konserverad frukt. I honom lyser också en längtan; efter modern, en lekkamrat och, likt Antoine Doinel i De 400 slagen, till det hav de sakta färdas mot.

Ömsinta scener (mellan far och son, deras kärlek är berättelsens kärna) varvas med brutalt otäcka. Bitvis starka men ofta övertydliga. Som berättarrösten som förklarar så mycket men ändå lämnar luckor när bilderna, om de tillåtits tala själva, torde skapa än starkare förståelse. Förvirrat, jovisst, men det är tillvaron för de inblandade också. För just bilderna är Hillcoats styrka och han fångar väl, ofta i panoramabilder ackompanjerade av sparsmakad musik signerad Nick Cave och Warren Ellis, en lika hotfull som ödslig omgivning, men också skönheten i en sönderfallande värld.

Färgerna är dova men likt lägereldens sken, det enda som bryter sig loss ur gråskalan, står pojken trots allt för hoppet om en framtid, hur svår den än kan vara att föreställa sig.