Lekfullhet, originalitet och suveräna poplåtar präglade det Blur jag som 26-åring dansade loss till. Texterna var fyndiga, satiren satt perfekt. Budskapet besitter dessutom ett tidslöst sting: "It must be more to life, than stereotypes..." sjunger Damon Albarn på låten Stereotypes från plattan The great escape.

1995 nådde det av media framhetsade britpopkriget mellan Oasis och Blur nya nivåer. Blur vann Top of the pops med låten Counrtry house. Oasis framstod ändå som segrare eftersom de med (What's the story) Morning glory? sålde fler album.

No distance left to run är ett intimt porträtt av Blur, vars fyra medlemmar självkritiskt och öppenhjärtigt berättar om sina inbördes olikheter och närmast syskonlika relation. Hur kändislivet snurrade på allt mer kaotiskt beskriver basisten Alex James träffande även i sin biografi Inget annat sätt: Blur, britpop och jag. Slitningarna, drogerna, paparazzis och panikattacker, musikaliska vägval, tristess och inte minst den omilda kraschlandningen i verkligheten när gitarristen Graham Coxon, delvis på grund av sin alkoholism, lämnade gruppen - allt vävs snyggt in i dokumentären, som precis som Some kind of monster (om Metallica) når långt bortom rubrikerna. Missa inte den känslostarka comeback-scenen från Glastonburyfestivalen!