Regissören och manusförfattaren Nancy Meyers, född 1949 (samma år som Meryl Streep) har gjort det till sin grej att skildra de välbärgade mappiesarnas kärleksproblem. I Galen i kärlek från 2003, var det Jack Nicholson och Diane Keaton som rumlade i sänghalmen. I It's complicated är det Meryl Streep som står i fokus för både sin exmans (Baldwin) och sin arkitekts (Martin) åtrå.

I takt med att fyrtiotalisterna blir allt fler på Facebook, är det kanske logiskt att en film skräddarsydd för generationen får heta som en av relationsstatusarna man kan välja i sin profil. En person i 60-årsåldern kan förstås också ha en strulig sexuell relation, även om Hollywoods enögda kärlekssyn sällan erkänner det. Och Meyers förtjänar ett plus i kanten för att hon låter även äldre kvinnor vara föremål för passion (Baldwin är dessutom tio år yngre än Streep).

Men det är det enda beröm hon får. För i allt övrigt är detta en cynisk och kitschig film som är tänkt att dra samma kvinnor till biograferna som Mamma Mia, men som saknar den filmens äkta glädje. Istället matas vi med samma konservativa ideal som amerikansk daytime-tv spelar upp: riktiga kvinnor luktar smör, kan inte skruva i en lampa, skriker väninneskrik och äter hemlagad lavendel- och honungsglass när de inte kan sova.

Och efter att de har blivit bedragna av sina män (med tjugo år yngre kvinnor) öppnar de fnissande täcket för dem, när de åter har tröttnat på det kvävande familjelivet. Jag tror inte ett ögonblick på det.