Svenska polisfilmer vräks det ut i parti och minut, renodlade gangsterfilmer är betydligt mer sällsynta, det senaste försöket Gangster, regisserad av Steve Aalam, var ett magplask och en av 00-talets allra sämsta filmer.

Daniél Espinosa lyckas betydligt bättre i Snabba cash. I och för sig tröttnade jag ganska snabbt på författaren Jens Lapidus telegramprosa, inspirerad av James Ellroy, i romanförlagan, men boken som helhet gav en trovärdig bild av Stockholms undre värld och den organiserade brottsligheten. Juristen Lapidus visste vad han snackade om när han skildrade beskyddarverksamhet, gänguppdelningen, knarklangning, hur tugget går mellan kriminella och hur det svenska rättsmaskineriets kvarnar mal.

Juridiken har Espinosa skalat bort i filmen, som annars följer romanen troget och inleds med chilenaren Jorges spektakulära flykt från Österåker. Jorge, spelad av Matias Padin, är i behov av snabba cash. Det är även Norrlandskillen JW (Joel Kinnaman) som fått smak på bratsens lyxliv runt Stureplan. Även juggetorpeden Mrado (Dragomir Mrsic) behöver stålar snabbt. Han har hamnat i onåd hos bossen Radovan, och han måste dessutom plötsligt ensam ta ansvar för sin lilla dotter Lovisa.

Det handlar alltså om tre separata människoöden, och tre olika historier som, förstår vi snabbt, kommer att vävas samman i en final dömd att bli våldsam.

Espinosa litar fullt ut på filmens tre huvudrollsinnevarare. Han använder sig konsekvent av extrema närbilder av Kinnamans, Padins och Mrsics ansikten, vilket ställer höga krav på skådespelarna. Ofta fungerar närbildsgreppet riktigt bra, som i scenen när JW för första gången bevittnar brutalt våld från nära håll och tvingas inse att han gett sig in i en lek som bara har förlorare, men att som Espinosa använda sig av närbilder hela tiden har en tröttande effekt i längden.

Annars lider filmen Snabba cash av samma dramaturgiska problem som romanen: det saknas en sammanhängande och väl fungerande yttre handling, det blir splittrat med de ständiga hoppen mellan de tre huvudpersonerna. Det är väldigt svårt att känna sympati för någon av de medverkande, utom möjligen och en smula otippat för yrkesmördaren Mrado när han försöker leva upp till papparollen och tar med sig dottern till jobbet.

En trea blir det i betyg. För realismen och intensiteten i filmens bästa scener och för det övertygande agerandet från huvudrollsinnehavarna.

Fotnot: Snabba cash har biopremiär nu på fredag.