Poängen med att dyka är inte att ta sig upp på land igen. Poängen är att vara i vattnet, att verkligen förnimma känslan av det.

Ungefär så försöker den unge poeten John Keats förklara poesi för Fanny Brawne, den unga självlärda fashionistan som motvilligt dras till diktens förtrollade värld. Förklaringar är däremot inget regissören Jane Campion, i sin första långfilm sedan tämligen misslyckade In the cut (2003), bekymrar sig om. I stället har hon spunnit en vacker filmväv kring Keats sista år i livet.

Under förtexterna hörs en spröd cello, en lika spröd som ordlös stämma fyller i. En grov nål i närbild åker upp och ned i ett stycke tyg. Året är 1818, platsen Hampstead och nålen tillhör den 18-åriga Fanny Brawne. Det är genom henne Campion låter oss möta den blott några år äldre kämpande poeten, men det är hon som är berättelsen egentliga centrum. Hon munhuggs med Keats och dennes vän Charles Armitage Brown, ifrågasätter poesin som både verk och sysselsättning men kan ändå inte låta bli att lockas av den.

Om Fanny Brawne gäckar Brown fängslar hon Keats, som låter sig påverkas och influeras av den snabbtänkt frispråkiga kvinnan (bland annat till dikten som gett filmen dess namn). Samtidigt inspirerar hon också kvinnoskildraren Campion, som i sin tur låter regin präglas av en lekfull lätthet. De unga tu är lika lekfullt, men också sårbart, gestaltade av Abbie Cornish (Elizabeth: The golden age, 2007) och Ben Whishaw (En förlorad värld, 2008).

Hon börjar rakt på, mitt i men kräver inga förkunskaper i vare sig litteraturhistoria eller Keatsiania. I stället gör hon Bright star till en universell historia om ung och trevande kärlek i ett samhälle styrt av konvention. Om än med förgreningar i världslitteraturen. Campion berättar i färgsprakande vackra bilder och behagfullt tempo, hon känner ingen stress, måste inte hinna någonstans och har ingen redovisningsplikt.

Hon dyker i, drar med sig sin publik, och vågar dröja sig kvar i vattnet för att förnimma dess innersta väsen. Och livets.