Ett kringresande teatersällskap – den vise Doctor Parnassus, hans unga dotter, en lika ung skådespelare och en kortväxt alltiallo – erbjuder sina cabaretliknande föreställningar till storstadsbor.

Doctor Parnassus har likt Faust köpslagit med Djävulen (Tom Waits) för att få ett bättre liv, och för att inte bli av med sin dotter måste han bevisa att det finns tillräckligt många människor som vill gott. Detta testas genom att åskådarna går genom en spegel på scen och in i doktorns fantasivärld, där han eller hon utsättas för moraliska dilemman.

Men fantasi är ingen högt värderad handelsvara i ett cyniskt samhälle (inte helt olikt vårt eget). Så när en man (Heath Ledger) – som vet en del om hur man manipulerar människor – dyker upp, kommer han väl till pass.

När Heath Legder dog mitt i inspelningen övervägde regissören Terry Gilliam att lägga ner filmen. Men till hans undsättning kom Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law – och Gilliam insåg att han kunde lösa sitt problem genom att låta Ledgers karaktär ändra utseende varje gång han klev igenom spegeln.

Det känns i filmens struktur och stämning att det är en nödlösning. Passagerna med ersättarna är baktunga och spretiga och tematiken (skapandets kraft) går förlorad på halva vägen.

Men Gilliams teatersällskap är bedårande, vackert dekadent, så jag följer villigt med bakom spegeln.