Adrenalinet pulsar och hjärtat slår hårt i takt med att lille Benito uppfostras till allt större cynism och hjärtlöshet av det hårdföra lokala kriminella gänget La Mara. Sin nombre ger en unik inblick i vardagen för La Maras gängmedlemmarna i delstaten Chiapas i södra Mexiko - men också för de flyktingar som med livet som insats försöker ta sig från Honduras och Mexiko över gränsen till USA.

Cary Fukunaga ger allt i sin enastående första långfilm, där hans noggranna research betalar sig i träffsäker autenticitet. Det märks han själv har rest med de flyktingar han berättar om på de livsfarliga frakttågen och träffat medlemmar ur gänget Mara Salvatrucha. Att filmen till stor del är inspelad på plats i Mexiko och Honduras med verkliga gängmedlemmar och emigranter som statister bidrar till äkthetskänslan.

Associationerna går till liknande, smärtsamt känslomättade, berättelser som Lee Tamahoris regidebut Krigarens själ eller Guds stad, som utspelar sig bland kriminella gäng i Rio de Janeiros slum. Barnens perspektiv står i centrum i Sin nombre där de kompromisslösa scenerna med kamratuppfostran inom gänget är obehagliga in i minsta detalj. Caspars (Flores) brinnande kärlek får ödesdigra konsekvenser i en värld där alla känsloyttringar - utom möjligtvis gänglojalitet - betraktas som svagheter att förakta. Scenen när han förklarar sin kärlek för flickvännen når oss först i slutet av filmen, och då som en inspelad sekvens i hans kamera. Samtalet blir en av dramats höjdpunkter både känslomässigt och dramaturgiskt.

Sayras (Gaitan) sköra naivitet och aningslöshet står i väl fungerande kontrast till Caspars brutala livsinsikter. Sin nombre är dessutom en stark visuell upplevelse, och det välskrivna manuset binder elegant ihop de parallella historierna. Vilken debut!