Att en pistol som dyker upp tidigt i en berättelse måste avfyras förr eller senare är en bekant filmregel. I sin nya film Oskar, Oskar – en hederlig människa, använder sig Mats Ahren av knepet. Eller det är en underdrift. Pistolen planteras i själva verket så många gånger att man funderar på om den bär på någon djupare symbolik, som vi åskådare inte begriper.

Den överdrivna planteringsivern är inte det enda problemet med denna karaktärsstudie av Oskar, en man som på grund av sorg förlorat greppet om verkligheten. Mats Ahren försöker göra en slags Taxi driver (i Oskars trappuppgång bor lustigt nog en hallick och hans prostituerade), men det faller platt på grund av den stela dialogen. Alla karaktärer talar som den pedantiske Oskar (hallicken säger till exempel ett artigt "välkommen åter" till sina kunder).

Under större delen av filmen undrar man dessutom varför Oskar är så uppretad, och det trots att man har fått reda på att han saknar sin livskamrat. Det brister helt enkelt i gestaltningen av huvudpersonen. För att jämföra med Taxi driver – där Travis Bickle på alla sätt upplevs som en riktig människa, är Oskar en otymplig skrivbordskonstruktion som inte ens en begåvad skådespelare som Björn Kjellman lyckas ge liv.