Tolv år efter Titanic tog det, men nu har James Cameron (manus och regi) sjösatt en ny spelfilm, ett länge förberett rymdepos. Resultatet är en storslagen, engagerade och bitvis vacker berättelse där den hotande isen finns i människors hjärtan. Den håller bra i traditionell version, men blir förstås än mer spektakulär i 3D där detaljrikedomen lyfts fram.

Cameron har sagt att det var när han såg Gollum i Sagan om ringen som han insåg att filmtekniken hade hunnit ifatt hans drömbild för Avatar. Denna historia med dess besjälade träd och mångfald av fantasifulla, mer eller mindre monsterlika, djur för också mer tanken till Tolkien än till Stjärnornas krig.

Var rädd om naturen, respektera andra folks rättigheter. Detta budskap, långt ifrån nytt i filmvärlden, är här lika klart som de ljusstrålar som filtreras ner genom den ännu så länge oförstörda grönskan på planeten Pandora. Och den invändning man kan ha mot Avatar är att Cameron verkar ha varit allt för fäst vid sin vision och mission med följd att tempot stundtals sjunker och det blir lite smetigt. Hårdare klippning före den häftiga slutsekvensen hade inte skadat.

Pandora befolkas av Na´vi, sympativäckande blå humanoider, långa, smala med platt näsa, svans, hårfläta och eget språk. De har oturen att bo ovanpå en stor fyndighet av värdefull mineral som människor från den döende jorden vill åt. Så de måste bort, med våld om det inte går att övertala dem att flytta frivilligt. När de kraftsamlar för att försvara sig säger översten som är säkerhetschef: ”Vi skall bekämpa terror med terror”. Så talar imperialismen. Parallellen till Amerikas och andra kontinenters ursprungsbefolkning, men också till modern krigföring, är tydlig.

Med hjälp av Avatar-programmet, en process där människor själsligen tar plats i Na´vi-kroppar, skickas Jake Sully (Worthington) iväg för att infiltrera och spionera. Hans upplevelser som ”drömvandrare”, inte minst den allt starkare kärleken till Neytiri (Saldana), får honom att allt mer ifrågasätta sitt uppdrag. Till slut är det han som leder den bittra kampen mot exploatörerna.

Sigourney Weaver från Camerons Aliens återkommer här som forskare med samvete. Hon liksom Sam Worthington och övriga medverkande gör ett utmärkt jobb. Men i Avatar är det inte skådespelarna som sticker ut, de är delar av en mosaik där tekniken har den imponerande huvudrollen.