Efter det tunga knarkdramat Traffic, tre underhållande gangsterfilmer om Danny Ocean och hans kumpaner, nollbudgetfilmen Full frontal, det kommersiellt framgångsrika dramat Erin Brockovich, stilövningarna Out of sight och The good German och, senast, två långa filmer om Che Guevara, kan man konstatera att Steven Soderbergh är regissören som gör vad som faller honom in.

Den kanske enda gemensamma nämnaren i Soderberghs filmer är att han alltid låter skådespeleriet stå i centrum, och att han besitter förmågan att få skådisar att överträffa sig själva, tydligast i fallen Julia Roberts i Erin Brockovich, Catherine Zeta-Jones i Traffic och Terrence Stamp i The Limey. När Soderbergh kallar ställer alla upp, och är beredda att sänka sina gageanspråk rejält.

Nya filmen The informant bygger på en sann historia "som anpassats av underhållningsskäl". Den här gången väljer Soderbergh en independentfilmstil, i The informant finns inga påkostade scenerier, flotta kameraåkningar eller så värst kända skådespelare, utom Matt Damon i huvudrollen förstås.

Damon, som dominerar filmen från start till mål, spelar Mark Whitacre, en alldaglig, beigegrå man som gått från biokemist till vice vd och affärsman på företaget ADM som ägnar sig åt oglamorös, men förbluffande lukrativ, lysinproduktion. Damon, som är filmens berättarröst, redogör för Marks helt vanliga liv med hustru, hus och barn, och han låter Mark redogöra för märkliga händelser, som han läst om, från verkliga livet.

Dramats tändvätska är att den stillsamme Mark misstänker fuffens på företaget. Dels verkar det finnas en "mullvad" som läcker information till en japansk konkurrent, dels tycks det planeras någon form av kartellbildning. Genomhederlig som han är kontaktar han FBI. Utan att han riktigt förstått hur det gått till är han plötsligt informatör och amatörspion åt den federala polisen, och han tvingas leva ett dubbelliv, i jakten på hållbara bevis.

Matt Damon är bra på den här sortens roller. Mark Whitacre är smart i vissa sammanhang, godtrogen på gränsen till korkad i andra. På sätt och vis är han den perfekte spionen, eftersom han smälter in i alla sammanhang och inte gör så mycket väsen av sig. Samtidigt är han plågsamt klantig när han skall agera spion i praktiken.

Filmen är inledningsvis lättsam, med munter och lite utflippad (eller corny kanske är det rätta ordet) filmmusik komponerad av Marvin Hamlisch. Nästan omärkligt låter Soderbergh sedan The informant bli mörkare, rentav ångestladdad, när Mark får allt svårare att hantera situationen. Trots att filmen inte innehåller något våld eller några traditionella spänningsscener är sammanträdesscenen, när Mark har gömt en liten Nagrabandspelare i sin portfölj, av nagelbitarkaraktär.

Under filmens gång ger Soderbergh oss i publiken små, små ledtrådar och små, små planteringar för att hjälpa oss lösa gåtan Mark Whitacre, men det är inte det lättaste. Storyutvecklingen överraskar gång på gång.

The informant utspelas huvudsakligen åren 1992 - 94. Mark åker till Tokyo och Zürich, men Soderbergh är inte intresserad av att visa upp stadsmiljöerna. När huvudpersonen befinner sig i Paris får vi inte se Eiffeltornet i bild. Det har förmodligen aldrig inträffat i en amerikansk film tidigare.