Regissör Wright har väldigt mycket på hjärtat i den verklighetsbaserade filmen Solisten: han vill berätta om Los Angeles 90 000 hemlösa, som lever i misär på "Skid Row" och han vill berätta om mötet mellan L A Times-journalisten Steve Lopez och uteliggaren Nathaniel Ayers. Wright hinner också kommentera det faktum att de amerikanska dagstidningarna blöder mer och mer, i takt med att läsarna blir färre och färre.

Solisten påminner en smula om Scott Hicks film Shine, som handlade om det musikaliska underbarnet David Helfgott, som i vuxen ålder hamnade på mentalsjukhus. Även Nathaniel Ayers var ett musikaliskt underbarn. När Ayers inledde sina studier på musikhögskolan Juilliards i New York började han höra röster och utvecklade schizofreni.

När vi introduceras för Ayers i filmen drar han omkring sina få ägodelar, inklusive en fiol med bara två strängar, i en kundvagn på Los Angeles gator. Han håller osammanhängande och evighetslånga monologer, för den som orkar lyssna, ibland sätter han sig ner och spelar på fiolen.

Steve Lopez, spelad av Robert Downey Jr, fascineras av livsödet och börjar skriva om Ayers i sin spalt kallad Västerut. Läsarna blev snabbt engagerade.

Solisten är en problematisk film. Wright har svårt att hitta det rätta tonläget. Filmen hade blivit bättre om regissören skippat alla Hollywoodsentimentala inslag (som inte hör hemma i den här typen av film) och avstått från tillbakablickarna, som inte direkt tillför något.

I filmens bästa scen konstaterar Steve Lopez ex-hustru Mary Weston, spelad av alltid sevärda Catherine Keeler, att Lopez gjort sig ett namn och tjänat en massa pengar på att i tidningen exploatera en psykiskt sjuk människa, som inte fått det bättre. Joe Wright borde ha ställt sig frågan om inte han gör exakt samma sak med den här filmen?

Nathaniel Ayers spelas förresten av Jamie Foxx. Foxx är skicklig, men något riktigt grepp om rollfiguren får vi aldrig.