Kärlekshistorien mellan Coco Chanel (Mouglalis) och Igor Stravinskij (Mikkelsen) är tjusig men stel och fylld av trötta poser. Den rollfigur som framstår som mest levande i det påkostade kostymdramat, efter Chris Greenhalghs roman, blir faktiskt Stravinskijs lojala men lungsjuka hustru Katerina (Morozova) som försmådd läser sin makes musik som vore det hans hjärta.

Stravinskijs andra hustru, och stora passion i verkliga livet: Vera de Bosset nämns däremot inte med ett ord.

Förtexterna inleds suggestivt med intrikata tapetmönster som liksom kommer till liv och utför en slags dans. Förväntningarna skruvas upp, men infrias aldrig i det svala, ytliga dramat om två av förra seklets stilbildande och avantgardistiska konstnärer inom respektive fält.

I ett par scener bränner det till, som då ryska baletten uppträder på Théatre des Champs-Elysées 1913 till Stravinskijs banbrytande musik. De blir utbuade av en närmast hatisk konservativ publiken - medan de mer radikala, däribland Chanel, jublar.

Sedan förlorar sig dramat - som varken blir en särskilt eldig kärlekshistoria eller minnesvärd biografi - i sidenbrokad, brinnande höstlöv och vackra formexperiment. Rollfigurerna och deras relationer blir så grovt tillyxade att de inte berör. Det måste finnas mer subtila medel än så här - inte minst vad gäller manus och dramaturgi - för att uttrycka stark yrkesstolthet och passion.

Igor Stravinskij, här i Mads Mikkelsens mustaschprydda gestalt, och hans konstnärskap överskuggar bryskt Coco Chanels. Hon etableras som hårdför och inte alltför empatisk affärskvinna - van att få allt hon vill ha - medan han framställs som den passionerade konstnären som slits mellan de båda kvinnorna i sitt liv. Filmens sentimentalitet och struktur för tankarna mer till La vie en rose om Edith Piaf än till Coco - Livet före Chanel som kom tidigare i vår med Audrey Tautou i högform som en yngre Coco Chanel.