Kathryn Bigelow är tillbaka, dessutom i högform när hon blandar adrenalinpumpad action med en seriös vilja att undersöka krigets natur. Hon skildrar träffsäkert hur en vardag med döden ständigt flåsande i nacken egentligen på ett djupare plan påverkar oss människor, som individer och i grupp.

De viktiga frågorna lyfts fram på ett sätt som känns ända in i benmärgen: Varför detta meningslösa krigande? För vems skull? Och med vilka drivkrafter?

Soldaterna, i det här fallet tre amerikanska bombtekniker i ett krigshärjat Bagdad, tvingas varje dag se döden i vitögat. De går upp, borstar tänderna och ger sig i väg på det ena mer livsfarliga uppdraget än det andra. Deras överlevnad hänger uteslutande på de andra i gruppen. Cynismen är uppenbar, jargongen rå och positioneringen central. Korthuggna, ofta tekniska, kommentarer skvallrar om ett inhumant sätt att betrakta människor i allmänhet och ortsbefolkningen i synnerhet. Självbevarelsedriften går före allt annat i det nerviga, täta dramat som är så välgjort in i minsta detalj att det är svårt att värja sig mot.

När den sammansvetsade gruppen förlorar sin uppskattade ledare Thompson (Pearce) får de som ersättare den dödsföraktande sergeant James (Renner). Kaxigt och hänsynslöst söker han allt starkare personliga kickar med livet som insats. I det längsta skyr hansamarbetet med övriga gruppmedlemmar: den erfarne Sandborn (Mackie) och den ofta öppet skräckslagne specialisten Eldridge (Geraghty).

Klass- och rasmotsättningar blossar upp mellan de tre männen, konflikten mellan försiktige Sandborn, mån om att följa varje regel, och sjövilde men skicklige James trappas upp, rollfigurerrna är välskrivna och spelet i toppklass.

Bigelows konstnärlighet kommer till sin rätt och det fruktbara samarbetet med filmfotografen Barry Ackroyd märks. Den effektiva korsklippningen ökar spänningen och drivet. Samtidigt finns det mitt i det bestialiska dödandet en stillhet, stenar som ett ögonblick upphäver tyngdlagen och i ett hav av eld och rök dansar mot marken i slow motion.

Barnen är ständiga vittnen, närvarande i gränder och gathörn. Ett barn utnyttjas också på det värsta tänkbara sätt i filmens kanske starkaste scen – snudd på outhärdlig att titta på.

Klaustrofobin som soldaterna förnimmer förstärks konsekvent visuellt, inte minst genom den desarmeringsdräkt de bär i särskilt utsatta situationer. Men varken skyddsdräkt eller säkerhetsavstånd kan i längden hindra krigets fasa från att tränga in i dem.

Efter hemkomsten känner sig sergeant James om möjligt ännu mer tom och håglös, närmast attackerad av köpcentrats långa rader av frukostflingor. En fin bild av en krigsskadad själ som knappast läks i en bedövande shoppingkultur.

Bombteknikernas uppdrag i Bagdad med omnejd skildras realistiskt. Det märks att journalisten Mark Boal vävt in sina egna iakttagelser i manuset. Som krigskorrespondent i Irak följde han en snarlik bombpatrull, och rapporterade hem om deras vardag på ett sätt som inspirerade Bigelow att göra filmen.