Johan Jonason berättar om ett Sverige där medborgarna är långtidssjukskrivna och deprimerade, man försöker hålla ålderdomen borta genom att träna på gym och det finns pengar att tjäna på alternativ terapi.

57-årige Roy (Björn Andersson) har inte arbetat på över ett år. Han är apatisk och har problem med ryggen. Hustrun Ylva (Eva Fritjofson) inser att något drastiskt måste göras för att rädda äktenskapet. Motvilligt åker Roy till en gård i Bohuslän där han isolerad från omvärlden skall leva tillsammans, på obestämd tid, med den suspekt unge och oerfarne terapeuten Carl (Emil Johnsen), som har egna idéer om hur ryggont och nedstämdhet skall botas.

Behandlingen ingår i det så kallade Rookiefilmkonceptet (det gjorde även Petra Revenues Karaokekungen). Jonason har inte haft någon större budget till sitt förfogande, bildspråket är lite tv-mässigt och ljudupptagningen ojämn, men det kompenseras av att skådespeleriet och dialogen håller hög klass och av att manuset tar oväntade, och faktiskt spännande, vägar när det uppstår ett slags maktkamp mellan terapeut och patient, och det finns anledning att fråga sig vem som egentligen är i behov av terapi.

Behandlingen är en skickligt uppbyggd film. Trots att det mestadels är allvarsamt och dystert finns det plats för humor och märkvärdigt upplyftande slutscener.