Människan är sin egen värsta fiende. Sällan har det stått så klart som i Tarik Salehs filmiska tolkning av den engelske 1700-talsfilosofen Jeremy Benthams Panoptikon, det allseende ögat. Fängelset där de övervakade inte kan se sina övervakare men vet att de finns. Där makten blivit så fullkomlig att den inte syns.

Samma Panoptikon som för Michel Focault utgjorde själva sinnebilden för modernitetens möjligheter till social kontroll med hjälp av makt och disciplin. Tunnelbanan - med sin anonyma, lätt klaustrofobiska och väldigt urbana atmosfär - passar utmärkt som metafor och spelplats för den mörka utopin Metropia.

Året är 2024 och Europas tunnelbanenät har nu byggts ihop till ett enda, styrt av storföretaget TREXX och dess allsmäktige direktör Ivan Bahn.

Huvudpersonen Roger vantrivs på sitt glåmiga kontor, i sitt glåmiga hem, har sömnsvårigheter och protesterar mot överheten genom att cykla till jobbet - en subversiv handling då cykling nu är förbjudet. Snart börjar han också höra en röst i sitt huvud, en röst som visar sig tillhöra hans övervakare. Han följer efter den mystiska men vackra Nina och får allt större inblick i maktelitens konspirationer. Under tiden roas massorna av Europas hetaste dokusåpa Asyl. Scener ur den showen blir filmens kanske allra mest becksvarta samhällssatir.

Den ibland rent thrilleraktiga intrigen borde tätna men tappar istället fart i takt med att Roger begriper mer om de övervakningsstrukturer han är ett offer för, där schampot Dangst spelar en extra obehaglig roll.

Metropias manus är tänkvärt men ojämnt, och lider periodvis av förenklingar och brist på framåtrörelse. Visuellt däremot är Metropia snudd på fulländad med sin högst personliga och banbrytande animeringsteknik. De klippdocke-lika rollfigurerna, med sina vackra, sorgsna ögon, väcks till liv på ett ytterst fascinerande sätt. En skarp uppmaning till oss alla att fundera en stund: Exakt hur mycket av de Marionetter som Bo Bergman diktade om är vi egentligen? Och vem är egentligen "Gud" år 2024?