Sam Mendes förra film, Revolutionary Road som gick upp på bio i januari i år, fick fem välförtjänta betygsfyrar i GP. Med sina strålande skådespelarprestationer var filmen en djupdykning i förortsångest och en blytung historia med kraft att rädda eller stjälpa förhållanden.

Det finns en del ångest och nojor här också, men på en helt annan nivå. Away we go är Sam Mendes mest lättviktiga film och samtidigt, på sitt sätt, den mest underhållande.

I korthet handlar den om Colorado-borna Verona och Burt som väntar barn. De bor där de bor bara för att hans föräldrar bor där, men får veta att de ska flytta. Till Belgien. Månaden innan barnbarnet väntas till världen. Inga skäl att bo kvar i rucklet med andra ord och en tripp till nära och kära runt om den nordamerikanska kontinenten tar vid, i syfte att finna ett nytt hem.

Längs vägen upptäcker de nya sidor hos såväl varandra som sig själva och börjar fundera över om de är totalkörda förlorare som gravida 30:plussare utan någonstans att bo eller om de i själva verket har en drömsits där alla vägar ligger öppna framför dem.

Trots en viss bröstfixering är humorn fjärran dumkomik utan drar snarare åt lakoniskt Wes Anderson-land. Det är absurda diskussioner; om en stundande omvänd syndaflod (golfbanorna ryker först, tätt följda av fontänerna …), dissande av de egna barnens fysionomi ("han ser ut som en prispokal, med öronen som handtag") och flumlivsåskådningar där barnvangen är roten till världens ont ("jag älskar mina barn, varför skulle jag vilja skjuta dem ifrån mig?").

Visuellt ger Mendes filmen en tämligen oglassig indie/lågbudget-touch som gör att han kommer nära händelser, känslor och personer. Skådespeleriet är högklassigt även denna gång (bullriga Allison Janney!), men rollfigurerna så skruvade att de inte blir riktigt, riktigt på riktigt. På gott och ont.

Å ena sidan skapar det viss distans å andra tydliggörs kritiken mot modern (västvärldslig) livsföring. Relationer synas ur olika vinklar, normer ifrågasätts liksom det vettiga i att allt fler skaffar barn allt senare i livet parat med ständiga våndor över att inte räcka till, att bli lämnad och/eller att svika sina barn.

Lösningen stavas kärlek. För precis som de där sockerbitarna på pannkakorna Verona och Burt bjuds hos vännerna i Toronto inte håller ihop utan massor av lönnsirap krävs ett ständigt flöde av kärlek för att hålla samman en relation.

Eller som de fyra vise männen från Liverpool sjöng: all you need is love.