Teza är en medryckande berättelse om drömmar och krossade illusioner i det moderna Etiopien.

När intellektuelle Anberber (Arefe) återvänder till sin bardoms by efter år av exil i Tyskland drabbas han av ångest över sina felaktiga livsval, över krigets brutalitet och tillvarons meningslöshet. Han hälsas som en hemvändande hjälte, men visar sig i själva verket vara både bruten och desillusionerad. Han tyngs av känslan att han blev en besvikelse för alla - inklusive sig själv.

Återkommande mardrömmar får honom att skrika högt om nätterna och övertygar byborna om att han är besatt av en ond demon.

Han haltar skadad fram, plågas av yrselattacker och inser successivt att den barndoms by han bevarat i sitt minne inte längre existerar. Verkligheten på den plats där hans mor och bror blev kvar under fjorton år av kaotiskt inbördeskrig präglas av kaos och död. De barn som inte frivilligt går med på att värvas som barnsoldater av juntan skjuts ihjäl.

Den rutinerade Etiopienfödde regissören Haile Gerima, numera bosatt i Washington, bygger sin känsloladdade historia på egna erfarenheter av att leva i exil.

Skickligt varvar han tidigt 1990-tal i ett krigshärjat Etiopien med återblickar från radikala studentkretsar i Köln på 70-talet, dit Anberber och vännen Tesfaye (Tedla) skickas för att studera till läkare. De drömmer om att återvända till hemlandet efter examen för att bota sjuka. Väl på plats i Addis Abeba blottas dock deras naivitet medan de allt mer desperat försöker förhålla sig neutralt till revolutionen.

Teza ger oss nya inblickar, pendlar mellan hopp och förtvivlan och rotar i infekterade motsatser: stad mot landsbygd, utbildning mot analfabetism och vidskepelse, västvärlden mot tredje världen. Gerima kryddar med övertygande skildringar av ras- och klasshat. Lägg därtill ett proffsigt bildberättande och väl fungerande oväntad musik.