Att se Twilight-uppföljaren New Moon är som att visuellt uppleva en trånande tonårings dagbok fullklottrad med starka känslor, hjärta och smärta. Allt på blodigt allvar: härligt överspänt och helt i avsaknad av subtilare nyanser.

I centrum för det känslomässiga frosseriet står, som mängder av bokläsare redan känner till, gymnasisten Bella (Stewart) och hennes brinnande kärlek till den mörke, oåtkomlige vampyren Edward (Pattinson).

Filmatiseringen av Stephenie Meyers bästsäljare När jag hör din röst, rik på svulstig romantik, rivalitet och övernaturlighet, börjar i småstaden Forks natten till Bellas 18-årsdag. Hon vaknar kallsvettig efter en mardröm där hon åldras och därmed inte längre kan vara tillsammans med sin tidlöse tilltänkte, vars riktiga ålder redan är 109 år.

Bella och Edwards långa, förtroliga kärlekssamtal tyngs av ett oändligt allvar. När Bella skär sig på en födelsedagspresent hemma hos vampyrfamiljen Cullen tätnar dramatiken och filmen får upp tempot efter en segdragen inledning. Vissa familjemedlemmars blodtörst blir ett akut problem. Edward, som gör allt för att skydda sin älskade, inser att familjens blotta närvaro utgör ett hot. Han gör därför abrupt slut med Bella, ljuger henne rakt upp i ansiktet och försvinner.

Bellas krossade hjärta och ångest över separationen tvingar in henne i en djup depression där hon dödsföraktande söker allt farligare kickar.

Kristen Stewart, vars begåvning synts redan i filmer som Panic room och Into the wild, lyfter med sin känsliga gestaltning av Bella New Moon ur schablonträsket. Hennes våndor och kval tillåts ta plats och skapar identifikation. Bella framstår - trots den tråkligt könsstereotypa ramhandlingen med överbeskyddande män och passivt trånande kvinnor - som mindre viljelös än i bokförlagan. Istället fascineras till och med den fruktade vampyr-adeln Volturi, med säte i Italien, av hennes mod och konstaterar att "hon förbryllar oss alla".

Filmen har enkla symboler: ett vikt fotografi signalerar Bella och Edwards separation. När Bella har långtråkigt skiftar årstiderna utanför fönstret. När Bella lider uttalas att det känns som "ett stort hål" slagits i hennes bröst.

Ett tomrum som fylls av umgänge med den muskulöse, charmige Jacob (Lautner). Rivaliteten om Bella är påtaglig bland filmens lättklädda unga män, och hon pendlar känslomässigt filmen igenom mellan den varme Jacob och den kylige Edward.

Även Jacob tyngs av en mörk hemlighet och drastiska separationer genomsyrar filmen. Edward har tvingat Bella att lova att "inte göra något dumt". Trots det – eller kanske just därför – dras hon till situationer där hon kan skada sig själv.

Efter en central, suggestiv scen vid en brant klippkant kommer Edwards syster Alice (Greene) till Bellas undsättning. Några snyggt komponerade actionscener med varulvar i skogen bidrar till att ytterligare stegra spänningen inför slutstriden.

Berättelsens många starka och tydliga gester ledsagas av ödesmättad musik. Den som är ute efter annat än grovt tillyxade nyanser och undertexter lär bli besviken.