Mayaindianerna må ha förutspått jordens undergång till den 21 december 2012. Vad de inte hade räknat med var att inte ens apokalypsen rår på kinesiskt ingenjörskap och amerikanska familjevärderingar.

Roland Emmerich senaste katastroffilm är inget annat än en lång hyllning till den amerikanska kärnfamiljen, kryddad med patriotism och kristna värderingar. Flaggviftandet är visserligen nedtrappat jämfört med hans tidigare filmer Independence Day och Day After Tomorrow. Men när Danny Glover i rollen som USA:s sista (!) president gräver sig fram ur askorna från ett ödelagt Vita huset lär inte ett amerikanskt öga vara torrt i biosalongerna.

I Sverige fungerar filmen katastrofalt dåligt. Tempot är lågt, originaliteten lägre och trovärdigheten på havsbottennivå. En av få ljuspunkter är när specialeffekterna glimrar till i en scen eller två. I apokalyptiska vykortscener skymtar sevärdheter som Las Vegas, Sixtinska kapellet och Jesusstatyn i Rio de Janeiro förbi i det totala kaoset som stavas jordens undergång.

Det saknas också helt närvarokänsla och möjlighet att knyta an till karaktärerna. Att skapa sympati med 6,7 miljarder människor samtidigt är givetvis omöjligt, men när man plötsligt håller tummarna för apokalypsen måste det ha gått snett någonstans på vägen.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men filmen skulle behövt en skådespelare som Will Smith för att i alla fall göra den lite rolig. John Cusack är sannerligen ingen jag skulle vilja tillbringa mitt sista dygn i livet med, och inte blir det bättre för att det skojas friskt med en rysk miljardär som lagt sina oljepengar på att rädda sig och sin familj från undergången.

Filmer om jordens undergång är visserligen alltid ganska förutsägbara, men vägen dit bör i alla fall vara spännande. I 2012 blir det inte spännande förrän sista kvarten, och om jorden nu ska gå under i Emmerich regi kan den väl göra det snabbare än hela två timmar och 38 minuter?