Vårt behov av skräck tycks omättligt. Kanske är det rentav det enklaste sättet för oss att befästa vår egen trygghet: att se andra skrämda, jagade eller – som i det här fallet – hemsökta av paranormala fenomen.

När Katie (Featherston) kommer hem från dagens lektioner på lärarhögskolan prövar hennes kille Micah (Sloat) förtjust den filmkamera han just köpt, för dyra pengar. Nu ska de äntligen få klarhet i vad det är för mystiska ljud som hörs i huset om nätterna: dunsar, fotsteg i hallen, naglar som desperat klöser på väggarna.

39-årige Oren Peli har i sin omtalade debutfilm Paranormal activity med billigast tänkbara metoder lyckats få till en successivt stegrande spänning helt utan stämningsmusik eller dyrbara specialeffekter. Att däremot, som filmens pr-makare, tala om "en hemsökt film" eller "publik som flyr av skräck" är klart överdrivet.

Filmens problem blir snarast att den i längden fastnar i monotona upprepningar och ytliga attribut. Därmed misslyckas den med sitt huvudsyfte: att bli så kuslig att den kryper under huden och berör.

Paranormal activity har mycket gemensamt med 1990-talets största amerikanska lågbudgetsuccé: The Blair witch project där tre filmstudenter som campar i skogen spårlöst försvinner. Senare hittas deras inspelade material, grovkornigt filmat med skakig handkamera. Den usla filmkvalitén får på så sätt en perfekt ursäkt. Samma idé används här. Den dagboksaktiga hemmavideoinspelningen skapar snabbt intimitet och igenkänning: med skakig handkamera, förvridna perspektiv och direkta bekännelser rakt in i kameran. Det fungerar inledningsvis förvånansvärt effektivt.

Upplägget är enkelt och avskalat, på gränsen till torftigt: Vi befinner oss hela tiden i en enda miljö: regissörens eget hus med ett antal rum och en trång vind. Det unga paret utvecklar sin konflikt: där Micah lite stereotypt är den rationellt tvivlande och distanserade. Medan han skämtar bort varje farhåga blir Katie allt mer känslomässigt påverkad och skrämd. En expert kallas in för att hjälpa dem att få bukt med problemen och en Ouija-bräda, det klassiska redskapet för andekontakt, spelar en avgörande, men väldigt förutsägbar, roll för upptrappningen av konflikten.

Resultatet lägger sig betydligt närmare ett habilt avsnitt av tv-serien Arkiv X än Sam Raimis påkostade Drag me to hell som tar skräcken till nya nivåer och visar vad genren har för potential.

Ett välskrivet manus får Oren Pelis klaustrofobiska berättelse att fungera hyfsat, men visst syns i varje stund den snålt tilltagna budgeten som i ett första skede lär ha legat runt 100 000 kronor.