Kurtisan, konkubin, glädjeflicka. Kärt barn har många namn. Under La belle epoque, ett kvartssekel kring 1900 präglat av förändring, framsteg och sorglöst nöjesliv, var hon hyllad, firad. Levde ett liv i lyx och berömmelse. Men också ensamt, till fullo förstådda bara av de sina, av konkurrensen.

Lea de Lonval (Pfeiffer) är en av Paris främsta men en förstulen kyss förändrar allt och så händer det som inte får ske. Sedan hon, lite som en tjänst, tagit en väninnas son under sina vingar inser hon att hon trillat dit och faktiskt blivit kär. Trots att det är hon som försörjer honom.

När Stephen Frears tar sig an Anna Gavaldas roman blir det ett kostymdrama som känns väldigt brittiskt trots att det utspelas i den franskaste av städer. Stela överläppar dryper av dräpande repliker, fulla av undermeningar ("Nu när huden är mindre fast håller den parfymen så mycket bättre, tycker du inte?" eller "Jag kan knappast kritisera hans karaktär, framförallt för att han inte verkar ha någon.").

Fotot är vackert, miljöer, trädgårdar, kläder fantastiska. Regi- och kamerahandlag är till synes osynligt, till skillnad från det begåvade skådespeleriet. Musiken är fjäderlätt men följer elegant berättelsen och får längs vägen större tyngd, för att senare lätta igen men nu mer sorganstruken.

Och Chéri blir en roande oroande historia om att man kan ha allt men ändå inget och om förgänglighet, symboliserad av en ros som faller sönder i Leas hand när hösten nalkas.

Vackert så, men Frears har varit betydligt vassare tidigare. Replikerna kunde ha vässats mer, dränkts in i mer syra. Inte minst Kathy Bates, som borde fått chans att göra mer av sin väninneroll, visar mästarklass när hon med antydan till ett leende söker dölja njutningen av att se sina till synes deltagande klanderfria ord tränga in i mottagaren likt sylvassa knivar tränga.